29 jan. 2018

En lär så länge en drömmer...

Jag var i Stockholm. Hade ätit lunch och druckit nånting som liknade kaffe. När jag skulle ta mig tillbaka till lägenheten, som jag fått låna, visste jag plötsligt inte var den låg. Väderstreck och vägbeskrivning var totalt utplånade ur minnet. Clear! Blankt! Av gammal vana gick jag genom Mariatorget med sikte mot de vänner i Hornstull jag oftast brukar bo hos. Men insåg snart att dessa alternativ var fel. Jag mindes helt enkelt inte vart jag skulle. Vem kunde tala om det för mig, vem kunde jag ringa? Ringa mamma, hon har ju stenkoll? Men hon skulle ju få dåndimpen av den frågan. Efter några ytterligare hundra meter, längs St Paulsgatan förbi Mariatorget, steg jag plötsligt in genom ett öppet fönster på gatunivå. En avvecklad lokal av något slag. En brant trappa inuti lokalen ledde ner till en vinylbod. Södermannaskivor, stod det på en skylt. Personalen informerade att de mögelsanerade. Det låg stora sjok av vita mögelpartier på tidningspapper på butiksgolvet.
- Det där är inte till salu, meddelade den ene som jobbade i butiken.
- Nä, skulle tro det, svarade jag. Vad skulle man kunna använda det där till?
- Jo, det går faktiskt göra tapetklister av det! Det kommer en firma och hämtar senare, svarade den andre.
En lär så länge en lever, eller åtminstone drömmer. Precis vid kassan låg tre små långhåriga taxliknande hundar. Inte olikt de som Alfred Hitchcock kommer gående med i sin cameo roll i Fåglarna. Fast mindre. De tre hundarna låg så stilla att jag först trodde de var dörrmattor. Bredvid hundarna stod flera par skor uppradade. Jag blev också ombedd ta av mig mina skor. Sagt och gjort. För att få rätsida på tankarna satte jag igång med att bläddra i vinylbackarna. Jag hittade inga skivor. Men tro det eller ej. Jag köpte de tre hundarna. Sen vaknade jag.