Så själen kan flyga vidare

Jag öppnade sjukhusfönstret så själen kunde flyga vidare. Jag vet inte vart den tog vägen men vantarna hade hon på sig.

I går morse somnade min älskade mamma Märta Cecilia Johannesdotter Olsson, född Lärka, in efter en tids sjukdom. Jag var med henne ända till slutet. Det är en avgrund som öppnar sig under ens fötter när en förälder försvinner. Jag har varit med om det en gång tidigare. Nu står jag här eller svajar rättare svagt. Marken under en är av en annan karaktär än tidigare. Man blir också medveten om att man står näst på tur. Det är livets obarmhärtiga hyreskontrakt.

Mest av allt är jag ändå tacksam över det jag fått av min mamma, ja av båda mina föräldrar. Att jag har blivit den jag är; ibland tuktats och ibland blommat men oftast bara vattnats och frodats. Tack!

Rödpolon

Min signalröda polotröja köpte jag på Prada i Florens i september 1999. Jag fick inte ögonen ifrån den och hade pengarna. Lätt den dyraste tröja jag någonsin köpt. Å andra sidan kanske det klädesplagg som genererat mest glädje och därmed valuta för stålarna. Vårdas ömt och används vid väl valda tillfällen. Nu till saken: Kunde inte i min vildaste fantasi fantisera om att svarta kepsar från grannhuset Gucci skulle vara hetare än min röda prada-tröja. Bilden är från när jag var på väg till vallokalen senast. Det gick så där.. Vem har kommit på idén att visitera de som bär kepsar med märket Gucci!? Jag har jobbat på mellanstadiet. Hälften av eleverna: killar. 80 % av dessa; svarta guccikepsar. Jag arbetade på två skolor. I runda tal ca 100 kepsar totalt. Två vanliga småskolor i Sverige. Just sayin´!

Kryzza lugnt, Arne!

Det kändes lite märkligt i dag när jag hörde P4 Gävleborg på radio. Först nyheten om Arne Hegerfors död, sedan min låt ("Den vackra systern". Första sidan ur "Bränt barn" av Stig Dagerman, som vi satt musik till och spelat in), sedan lite mer om Arne Hegerfors död. Meddelandet blev som en påa och en ava till min låt. Minns när jag träffade Arne. Det var på en talangjakt i Forsa. Vi spelade med bandet jag var med i då. Kryzza lugnt Arne, sa vi alla fem i kanon. Arne vinkade och log. En fin radio och TV personlighet.

Meta-mardröm

Udda dröm natten till i dag.

En man jag lärt känna i något sammanhang kom på besök. Jag förstod inte riktigt varför han skulle hälsa på mig men han visade sig allmänt intresserad av mitt liv och leverne. En kväll när jag satt och åt fil och flingor dök han upp. På tomten höll ett skogsföretag på ta ner några träd samt utvinna grus och sten som fastnat i alla träden efter någon sorts orkan. Efter att vi studerat detta bjöd jag in mannen på en tallrik fil och flingor. Vi satt och pratade om allt möjligt, Jag hade nyligen medverkat i en film av Carl Johan De Geer. Men jag hade ingen aning om vad filmen handlade om och inte heller sett något ur filmen.

När jag en tid senare fick se filmen for en riktig rysning längs ryggraden. I en scen blir jag neddrogad och utsatt för en del märkliga experiment. Jag är vid medvetande men oförmögen att röra mig. Jag ligger på en brits och den som utför experimenten är just samme man som senare hälsade på mig. Vid besöket hade vi inte pratat om filmen. Varken jag eller mannen hade nämnt ett ord om den. Men jag förstod nu att det fanns ett samband mellan filmen och att mannen kommit på besök.

I drömmen undrar jag slutligen om han kommit för att göra fler experiment eller om han bara ville umgås för att vi medverkat i samma film? Med dessa frågor vaknade jag ur en av de märkligaste mardrömmar jag någonsin haft. Någon sorts Metadröm....

En lär så länge en drömmer...

Jag var i Stockholm. Hade ätit lunch och druckit nånting som liknade kaffe. När jag skulle ta mig tillbaka till lägenheten, som jag fått låna, visste jag plötsligt inte var den låg. Väderstreck och vägbeskrivning var totalt utplånade ur minnet. Clear! Blankt! Av gammal vana gick jag genom Mariatorget med sikte mot de vänner i Hornstull jag oftast brukar bo hos. Men insåg snart att dessa alternativ var fel. Jag mindes helt enkelt inte vart jag skulle. Vem kunde tala om det för mig, vem kunde jag ringa? Ringa mamma, hon har ju stenkoll? Men hon skulle ju få dåndimpen av den frågan. Efter några ytterligare hundra meter, längs St Paulsgatan förbi Mariatorget, steg jag plötsligt in genom ett öppet fönster på gatunivå. En avvecklad lokal av något slag. En brant trappa inuti lokalen ledde ner till en vinylbod. Södermannaskivor, stod det på en skylt. Personalen informerade att de mögelsanerade. Det låg stora sjok av vita mögelpartier på tidningspapper på butiksgolvet.
- Det där är inte till salu, meddelade den ene som jobbade i butiken.
- Nä, skulle tro det, svarade jag. Vad skulle man kunna använda det där till?
- Jo, det går faktiskt göra tapetklister av det! Det kommer en firma och hämtar senare, svarade den andre.
En lär så länge en lever, eller åtminstone drömmer. Precis vid kassan låg tre små långhåriga taxliknande hundar. Inte olikt de som Alfred Hitchcock kommer gående med i sin cameo roll i Fåglarna. Fast mindre. De tre hundarna låg så stilla att jag först trodde de var dörrmattor. Bredvid hundarna stod flera par skor uppradade. Jag blev också ombedd ta av mig mina skor. Sagt och gjort. För att få rätsida på tankarna satte jag igång med att bläddra i vinylbackarna. Jag hittade inga skivor. Men tro det eller ej. Jag köpte de tre hundarna. Sen vaknade jag.

Dubbelhelgen

Redan som barn kvalade Allhelgonahelgen in som min favorit bland högtider. Eller Dubbelhelgen, som den hette i folkmun på den tiden. Begreppet Halloween förknippar jag främst med det tyska speed- powermetalbandet Helloween. Inget fel i det men Dubbelhelgen är mer min grej!

2017 bjöd nog på min mest minnesvärda Allhelgonahelg hittills. Dels för att jag fick tillbringa den ihop med min femåriga dotter Clara. Men också för allt vi var med om.

Många vigslar har en varit på men fredagens bjöd på en jag aldrig kommer glömma. En nära vän, Helena, gifte sig då med sin Thore och jag agerade fotograf och vittne. Clara fick vara brudnäbb tillsammans med parets son, Ivan. Det ska tilläggas att akten hölls på Hospice i Sundsvall. Övriga närvarande var brudens syster, Erika, samt prästen. Ljuset var långt ifrån det bästa och situationen överhuvudtaget mycket svår och sorglig. Men det var också vackert och lekfullt. Kärlek, värme och humor in i det sista. Har ännu inte landat och hittat de rätta orden känner jag.



På kvällen åkte Clara, jag och Mårten G till Bergsjöbion för den svenska operauppsättningen av Dracula. Direktsändning från Kungliga operan i Stockholm. Att ta med sig en femåring på en av sina favoritberättelser är väl ingen dum idé. Att det råkar vara just Dracula får ju en kanske att tänka till. Men med tanke på inledningen av dagen kändes det helrätt att brassa på. Två tummar upp blev slutbetyget. Makalöst.

Dagen därpå var det vernissagegig för utställningen The New Light i Bergsjö. Sedan lunch, såpbubblor och ficklampsdisco med Ivan hemma på gården. Clara och jag såg därefter The Corpse Bride för elfte gången innan vi begav oss till ljuständning i Jättendals kyrka. Vid hemkomsten nåddes vi av beskedet att Helena somnat in. Livet och döden står i ett märkligt förbund med varandra. Vi är inte alltid medvetna och tar mycket för givet. Jag kan ångra att vi inte spelade mer musik tillsammans än vi gjorde. Men är tacksam för att jag fick ha henne som nära vän. Fiolen på "Som bekant" och "Is i magen" finns också i ljust minne bevarad.

I dag träffade vi Ivan igen och avrundade med My Little Pony - The Movie. Åter på Bergsjöbion alltså och på samma stolar som sist. Men med ett liv av erfarenheter rikare.

Terror även i debatten

Röken har lagt sig efter attentatet i Stockholm och vardagen börjar sakta återgå. Debatten fortsätter men börjar kännas lika onyanserad som vanligt. Från politikerhåll (och andra experter) låter det som att problemet är löst om Polisen kan hitta alla som illegalt uppehåller sig i Sverige och utvisa dem. En rätt skev verklighetsuppfattning kan jag tycka. För det första är denna siffra på X antal tusentals personer inte lika med antalet terrorsympatisörer. Terrorister kan lika gärna finnas bland oss övriga. Såväl infödda som nyanlända, med eller utan uppehållstillstånd. Men vad jag hittills heller inte sett nämnas: Vad händer med de som identifieras, grips och utvisas? Är problemet löst då? Eller nöjer vi oss det med att flytta problemet till annan plats..? "Du kan kanske stoppa terrorister med hjälp av vapen men du kan bara stoppa terrorism med hjälp av kunskap", för att ungefär citera Malala Yousafzai. /M