I går morse somnade min älskade mamma Märta Cecilia Johannesdotter Olsson, född Lärka, in efter en tids sjukdom. Jag var med henne ända till slutet. Det är en avgrund som öppnar sig under ens fötter när en förälder försvinner. Jag har varit med om det en gång tidigare. Nu står jag här eller svajar rättare svagt. Marken under en är av en annan karaktär än tidigare. Man blir också medveten om att man står näst på tur. Det är livets obarmhärtiga hyreskontrakt.
Mest av allt är jag ändå tacksam över det jag fått av min mamma, ja av båda mina föräldrar. Att jag har blivit den jag är; ibland tuktats och ibland blommat men oftast bara vattnats och frodats. Tack!
