Så själen kan flyga vidare

Jag öppnade sjukhusfönstret så själen kunde flyga vidare. Jag vet inte vart den tog vägen men vantarna hade hon på sig.

I går morse somnade min älskade mamma Märta Cecilia Johannesdotter Olsson, född Lärka, in efter en tids sjukdom. Jag var med henne ända till slutet. Det är en avgrund som öppnar sig under ens fötter när en förälder försvinner. Jag har varit med om det en gång tidigare. Nu står jag här eller svajar rättare svagt. Marken under en är av en annan karaktär än tidigare. Man blir också medveten om att man står näst på tur. Det är livets obarmhärtiga hyreskontrakt.

Mest av allt är jag ändå tacksam över det jag fått av min mamma, ja av båda mina föräldrar. Att jag har blivit den jag är; ibland tuktats och ibland blommat men oftast bara vattnats och frodats. Tack!

Rödpolon

Min signalröda polotröja köpte jag på Prada i Florens i september 1999. Jag fick inte ögonen ifrån den och hade pengarna. Lätt den dyraste tröja jag någonsin köpt. Å andra sidan kanske det klädesplagg som genererat mest glädje och därmed valuta för stålarna. Vårdas ömt och används vid väl valda tillfällen. Nu till saken: Kunde inte i min vildaste fantasi fantisera om att svarta kepsar från grannhuset Gucci skulle vara hetare än min röda prada-tröja. Bilden är från när jag var på väg till vallokalen senast. Det gick så där.. Vem har kommit på idén att visitera de som bär kepsar med märket Gucci!? Jag har jobbat på mellanstadiet. Hälften av eleverna: killar. 80 % av dessa; svarta guccikepsar. Jag arbetade på två skolor. I runda tal ca 100 kepsar totalt. Två vanliga småskolor i Sverige. Just sayin´!

Kryzza lugnt, Arne!

Det kändes lite märkligt i dag när jag hörde P4 Gävleborg på radio. Först nyheten om Arne Hegerfors död, sedan min låt ("Den vackra systern". Första sidan ur "Bränt barn" av Stig Dagerman, som vi satt musik till och spelat in), sedan lite mer om Arne Hegerfors död. Meddelandet blev som en påa och en ava till min låt. Minns när jag träffade Arne. Det var på en talangjakt i Forsa. Vi spelade med bandet jag var med i då. Kryzza lugnt Arne, sa vi alla fem i kanon. Arne vinkade och log. En fin radio och TV personlighet.

Meta-mardröm

Udda dröm natten till i dag.

En man jag lärt känna i något sammanhang kom på besök. Jag förstod inte riktigt varför han skulle hälsa på mig men han visade sig allmänt intresserad av mitt liv och leverne. En kväll när jag satt och åt fil och flingor dök han upp. På tomten höll ett skogsföretag på ta ner några träd samt utvinna grus och sten som fastnat i alla träden efter någon sorts orkan. Efter att vi studerat detta bjöd jag in mannen på en tallrik fil och flingor. Vi satt och pratade om allt möjligt, Jag hade nyligen medverkat i en film av Carl Johan De Geer. Men jag hade ingen aning om vad filmen handlade om och inte heller sett något ur filmen.

När jag en tid senare fick se filmen for en riktig rysning längs ryggraden. I en scen blir jag neddrogad och utsatt för en del märkliga experiment. Jag är vid medvetande men oförmögen att röra mig. Jag ligger på en brits och den som utför experimenten är just samme man som senare hälsade på mig. Vid besöket hade vi inte pratat om filmen. Varken jag eller mannen hade nämnt ett ord om den. Men jag förstod nu att det fanns ett samband mellan filmen och att mannen kommit på besök.

I drömmen undrar jag slutligen om han kommit för att göra fler experiment eller om han bara ville umgås för att vi medverkat i samma film? Med dessa frågor vaknade jag ur en av de märkligaste mardrömmar jag någonsin haft. Någon sorts Metadröm....

En lär så länge en drömmer...

Jag var i Stockholm. Hade ätit lunch och druckit nånting som liknade kaffe. När jag skulle ta mig tillbaka till lägenheten, som jag fått låna, visste jag plötsligt inte var den låg. Väderstreck och vägbeskrivning var totalt utplånade ur minnet. Clear! Blankt! Av gammal vana gick jag genom Mariatorget med sikte mot de vänner i Hornstull jag oftast brukar bo hos. Men insåg snart att dessa alternativ var fel. Jag mindes helt enkelt inte vart jag skulle. Vem kunde tala om det för mig, vem kunde jag ringa? Ringa mamma, hon har ju stenkoll? Men hon skulle ju få dåndimpen av den frågan. Efter några ytterligare hundra meter, längs St Paulsgatan förbi Mariatorget, steg jag plötsligt in genom ett öppet fönster på gatunivå. En avvecklad lokal av något slag. En brant trappa inuti lokalen ledde ner till en vinylbod. Södermannaskivor, stod det på en skylt. Personalen informerade att de mögelsanerade. Det låg stora sjok av vita mögelpartier på tidningspapper på butiksgolvet.
- Det där är inte till salu, meddelade den ene som jobbade i butiken.
- Nä, skulle tro det, svarade jag. Vad skulle man kunna använda det där till?
- Jo, det går faktiskt göra tapetklister av det! Det kommer en firma och hämtar senare, svarade den andre.
En lär så länge en lever, eller åtminstone drömmer. Precis vid kassan låg tre små långhåriga taxliknande hundar. Inte olikt de som Alfred Hitchcock kommer gående med i sin cameo roll i Fåglarna. Fast mindre. De tre hundarna låg så stilla att jag först trodde de var dörrmattor. Bredvid hundarna stod flera par skor uppradade. Jag blev också ombedd ta av mig mina skor. Sagt och gjort. För att få rätsida på tankarna satte jag igång med att bläddra i vinylbackarna. Jag hittade inga skivor. Men tro det eller ej. Jag köpte de tre hundarna. Sen vaknade jag.

Dubbelhelgen

Redan som barn kvalade Allhelgonahelgen in som min favorit bland högtider. Eller Dubbelhelgen, som den hette i folkmun på den tiden. Begreppet Halloween förknippar jag främst med det tyska speed- powermetalbandet Helloween. Inget fel i det men Dubbelhelgen är mer min grej!

2017 bjöd nog på min mest minnesvärda Allhelgonahelg hittills. Dels för att jag fick tillbringa den ihop med min femåriga dotter Clara. Men också för allt vi var med om.

Många vigslar har en varit på men fredagens bjöd på en jag aldrig kommer glömma. En nära vän, Helena, gifte sig då med sin Thore och jag agerade fotograf och vittne. Clara fick vara brudnäbb tillsammans med parets son, Ivan. Det ska tilläggas att akten hölls på Hospice i Sundsvall. Övriga närvarande var brudens syster, Erika, samt prästen. Ljuset var långt ifrån det bästa och situationen överhuvudtaget mycket svår och sorglig. Men det var också vackert och lekfullt. Kärlek, värme och humor in i det sista. Har ännu inte landat och hittat de rätta orden känner jag.



På kvällen åkte Clara, jag och Mårten G till Bergsjöbion för den svenska operauppsättningen av Dracula. Direktsändning från Kungliga operan i Stockholm. Att ta med sig en femåring på en av sina favoritberättelser är väl ingen dum idé. Att det råkar vara just Dracula får ju en kanske att tänka till. Men med tanke på inledningen av dagen kändes det helrätt att brassa på. Två tummar upp blev slutbetyget. Makalöst.

Dagen därpå var det vernissagegig för utställningen The New Light i Bergsjö. Sedan lunch, såpbubblor och ficklampsdisco med Ivan hemma på gården. Clara och jag såg därefter The Corpse Bride för elfte gången innan vi begav oss till ljuständning i Jättendals kyrka. Vid hemkomsten nåddes vi av beskedet att Helena somnat in. Livet och döden står i ett märkligt förbund med varandra. Vi är inte alltid medvetna och tar mycket för givet. Jag kan ångra att vi inte spelade mer musik tillsammans än vi gjorde. Men är tacksam för att jag fick ha henne som nära vän. Fiolen på "Som bekant" och "Is i magen" finns också i ljust minne bevarad.

I dag träffade vi Ivan igen och avrundade med My Little Pony - The Movie. Åter på Bergsjöbion alltså och på samma stolar som sist. Men med ett liv av erfarenheter rikare.

Terror även i debatten

Röken har lagt sig efter attentatet i Stockholm och vardagen börjar sakta återgå. Debatten fortsätter men börjar kännas lika onyanserad som vanligt. Från politikerhåll (och andra experter) låter det som att problemet är löst om Polisen kan hitta alla som illegalt uppehåller sig i Sverige och utvisa dem. En rätt skev verklighetsuppfattning kan jag tycka. För det första är denna siffra på X antal tusentals personer inte lika med antalet terrorsympatisörer. Terrorister kan lika gärna finnas bland oss övriga. Såväl infödda som nyanlända, med eller utan uppehållstillstånd. Men vad jag hittills heller inte sett nämnas: Vad händer med de som identifieras, grips och utvisas? Är problemet löst då? Eller nöjer vi oss det med att flytta problemet till annan plats..? "Du kan kanske stoppa terrorister med hjälp av vapen men du kan bara stoppa terrorism med hjälp av kunskap", för att ungefär citera Malala Yousafzai. /M

Hjältar

Bodin och jag briefade julaftonens kalldusch om Rick Parfitt. Och det är nog svaret på fenomenet, varför hjältarna är ens hjältar.. Det är för att man delar dem med sina vänner. Ibland har man träffat sina bästa vänner tack vare sina hjältar. Imorrn kommer Calle och hälsar på. Vi ska spisa plattor. Det blir nog en extrainsatt Status Quo-vända..

Kalldusch

I natt hände mig det knäppaste i sömnväg hittills. Somnade med ett vattenglas i handen. Därefter vaknade jag av att jag hällde alltsammans över mig. Kalldusch i sommartid!

Rock n roll dröm, igen

Drömde att jag satt på en workshop om "rockträd". Såna där släktträd som det växer Deep Purple och Rainbow på. De brukar finnas i musiklexikon som mestadels är skrivna av, om och för medelklassiga och medelåldriga, vita män. Det festliga den här gången var att workshopen riktade sig till music lovers med barn. Jag hade mycket riktigt Clara med mig och hon och andra frön fick sig en ordentlig lektion i hur det gick till och blev som det blev. Sen vaknade Clara. Tack och lov jag också.
/M

Alla är på samma våglängd hela tiden

I natt drömde jag en märklig sekvens igen.
Jag stod med samtliga mina solglasögon i handen, utanför ett ställe som jag skulle in på. Det var en lång kö. Innan jag lyckades få ordning på bunten med solglasögon kom en klasskamrat från högstadiet cyklandes. Hon undrade så klart varför jag hade så många solglasögon, mitt i natten, i kön till detta hak.
-Är det bra med dig, undrade hon med en granskade ton och blicken fäst på solglasögonbunten som jag ännu inte lyckats få ner i fickan.
-Javisst, försäkrade jag.
Eftersom vårt enda gemensamma låg flera decennier bakåt i livet flyttade jag genast fokuset dit istället. Till högstadiet.
- Hon jag umgicks mest med mådde inte bra under högstadiet, svarade hon.
- Nehe så kan det vara, menade jag. Man är ju på så olika våglängd i olika perioder av livet.
- Nej, svarade hon. Så är det inte alls, man är alltid på samma våglängd. Alla är alltid på samma våglängd hela tiden! Och med det cyklade hon raskt vidare.
- Jasså hurdå, undrade jag. Men då var hon förstås redan borta.
Vips var jag inne vid entrén. Jag hade inga kontanter på mig och de tog inte kort. Både hon i entrén och jag tyckte det var onödigt att jag gick till en bankomat och fick köa igen. Hon kom med en deal.
- Om jag släpper in dig gratis kanske du kan kompensera genom att vara med i vår styrelse.
Jag tänkte på det Susanna sagt om att alla var på samma våglängd hela tiden. Jag tror faktiskt att jag nappade på styrelseerbjudandet. Men förmodligen mest för att slippa köa.. Sedan vaknade jag så klart..

Jagad av puertoricaner

I natt drömde jag en annan knepig grej. Hade hamnat i en stad. Vet inte vilken. Men en som jag bott i. Letade natthärbärge och gick till ett ställe där jag bott tidigare. Det var som en blandning av att komma upp till mitt Raskolnikovrum i Sundsvall och någon kontinental känsla man kan få i Göteborg. Det luktade säreget och osunt i det rangliga trapphuset. Jag kom upp till en reception där det kryllade av folk. Mest suspekta herrar. Flera av dem i par. Jag fick en känsla av att stället hade blivit något helt annat än på min tid. Scenen skulle kunna hämtats ur vilken Fassbinderfilm som helst. Tre-fyra mycket ondsinta gubbar gjorde hotfulla utfall mot folket därinne, däribland mig. Gubbarna var puertoricaner, enligt receptionisten eller portieren eller vad han nu var. Jag bestämde mig för att skynda mig därifrån. Av någon anledning kändes det som att jag ville komma därifrån en bra bit före puertoricanerna. Och mycket riktigt. Jag hann nästan inte ens ner i trappen förrän de, ramlandes över varandra, satte iväg efter mig. Jag fick en känsla av att de hade för avsikt att utplåna samtliga som befunnit sig inne på detta märkliga hostel. Jag sprang för mitt liv. Jag hann precis känna hur det känns att fly undan ren ondska innan jag vaknade.
/M

Den anspråkslösa drömmen om en Plymouth Flyer

Ska börja publicera drömmar här på blåggen. Såväl sovande som vakna sådana. Börjar med en från den senaste veckans febernätter.

Av okänd anledning hade jag fått låna Tony Viscontis bil. I Hudiksvall (vad han gjorde där har jag ingen aning om ej heller varför han lånade ut bilen till mig). Lars-Åke Winberg (vad jag saknar den mannen) halvlåg i baksätet och jag körde. En sportvagn av GT-modell, högerstyrd, mossgrön och extremt patinerad. De spruckna lädersätena kändes som en gammal engelsk insutten soffa. Det var rosthål och läckte vatten och olja omvartannat. Men jag och Lars-Åke var helt sålda. Det luktade bil och solsken. Vi var lyckliga.

-Men vad är det för bil egentligen, undrade båda! 

Vi kunde inte hitta en enda bokstav eller ledtråd. Allt sånt hade ramlat av. 

-Maserati eller nåt annat italienritat, gissade jag.

-Nej, inte Maserati, inte i det här skicket, tyckte Lars-Åke.

-Jag tror hellre på nåt amerikanskt, för den engelska marknaden, fortsatte han.

Vi for vidare. Ingen busåkning. Snällt och försiktigt. Lånebil. Glada Hudik upp och Glada Hudik ner.

Till sist blev vi stående på parkeringen utanför Systembolaget, där det låg förr. Vad vi nu skulle där att göra? Förmodligen vända vrålåket.

Motorn kokade. Oljan rann ut på marken genom en sprucken slang. Vi sprang runt i trapphuset i huset närmast. Lägenheter och företag. Ingen öppnade. På Råsjö fick vi till sist hämta vatten i petflaskor. En dunk mineralolja tror jag också de hade.. 

Vi hittade instruktionsboken. 

Det var en Plymouth Flyer!!!

-Aldrig hört talas om. En sån bil finns ju inte.. 

Och vad skulle Tony Visconti säga? Jag tror han blev arg. Men jag vaknade... 

/M

Skolresa

Chocken har lagt sig. Nu börjar sorgeprocessen. Det går nog inte komma vidare utan att gräva lite i arkiven. Här är Bowie i Serious Moonlight stassen med Saimon och mig i gymnasiekläderna.. London 1990!!!!
/M

Antingen får en sluta läsa nyheter och kapa alla linor. I synnerhet en sån här dag! Eller så får en bara gå vidare. Hur hade David Bowie gjort? Förmodligen gått vidare. Det är väl precis det han har gjort också. För mig den störste inspiratören av alla! Känns som en närstående, fast allas. Beställde "Black Star" igår. Tack och lov är musik odödlig. Såväl skivor, kassetter som mp3:or. Kassetten på bilden var den första skiva jag köpte för egna pengar. Vila i frid!
/M

/M

Måste visa att det inte bara är Mårten som kan teckna

Ett självporträtt med lite AdHd perspektiv. Vet inte själv varför det är två olika perspektiv på tavlan.
En sådan tabbe skulle aldrig Mårten göra. Men jag kämpar på så gott jag kan.

Gästskribent har anmält sig

Hej igen. En gästskribent kommer husera här framöver, konstnären Tommy Tallstig. Kanske gör han nån tavla också... Jag kommer mest fungera som "redaktör" eller nåt... Men nu blir det nog lite liv här igen. Det var ett tag sen. Så häng kvar. /M

Studio Noll

Studio Noll firar tio år (egentligen elva!!). Och med det väljer långbänken (enligt säkra källor) att släppa fem av sina inspelade alster, en i taget. Redan första april släpptes "Cityfest" Finns tillgänglig via de digitala tjänsterna, Spotify, iTunes etc. Finns även en liten video:

Den första, varannan månad året ut, kommer en bit släppas. Nästa gång, 1 juni!!, är det dags för "Prat". Håll utkik!

Studio Noll hälsar så gott till alla!

Ps. Dom har en FB också som man kan gilla...

Äppelkrig

Betar av AB Svenska Ords samlade produktion (Hasse & Tage), filmer och revyer etc. Vad som slår mig stenhårt (utöver deras brutala briljans) är att all denna samlade politiska insats ändå inte haft mer påverkan. För att ta filmen "Äppelkriget", ur mitt färskaste minne, har utvecklingen (som jag ser det) snarare gått åt andra hållet. Filmen är lika gammal som mig och rymmer flera av den tidens (kanske fortfarande) bästa svenska skådisar. Självaste Evert Taube är också inkopplad. Därmed har jag nog slutligen insett att konst som underhållning lever vidare. Men konst som verktyg för att förändra någonting är förmodligen stendöd (och har nog alltid varit det). Vad gör det för skillnad att jag ser "Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton", varje julafton på TV. Klyftorna ökar, urgröpningen fortsätter, några skor sig. Man behöver inte vara kommunist för att se det mönstret. Om Tage och Hasse inte lyckades vända detta vem ska då kunna göra det...? Från det ena till det andra så plockar jag nu ut de slantar jag har i Rysslandsfonden. Rädda kapitalet medan kapitalet räddas kan. Tänker inte gå med i nåt krig, varken med eller mot Putin eller någon annan. Men funderar på att starta ett Äppelkrig!! Åtminstone för skojs skull.. /M