Dubbelhelgen

Redan som barn kvalade Allhelgonahelgen in som min favorit bland högtider. Eller Dubbelhelgen, som den hette i folkmun på den tiden. Begreppet Halloween förknippar jag främst med det tyska speed- powermetalbandet Helloween. Inget fel i det men Dubbelhelgen är mer min grej!

2017 bjöd nog på min mest minnesvärda Allhelgonahelg hittills. Dels för att jag fick tillbringa den ihop med min femåriga dotter Clara. Men också för allt vi var med om.

Många vigslar har en varit på men fredagens bjöd på en jag aldrig kommer glömma. En nära vän, Helena, gifte sig då med sin Thore och jag agerade fotograf och vittne. Clara fick vara brudnäbb tillsammans med parets son, Ivan. Det ska tilläggas att akten hölls på Hospice i Sundsvall. Övriga närvarande var brudens syster, Erika, samt prästen. Ljuset var långt ifrån det bästa och situationen överhuvudtaget mycket svår och sorglig. Men det var också vackert och lekfullt. Kärlek, värme och humor in i det sista. Har ännu inte landat och hittat de rätta orden känner jag.



På kvällen åkte Clara, jag och Mårten G till Bergsjöbion för den svenska operauppsättningen av Dracula. Direktsändning från Kungliga operan i Stockholm. Att ta med sig en femåring på en av sina favoritberättelser är väl ingen dum idé. Att det råkar vara just Dracula får ju en kanske att tänka till. Men med tanke på inledningen av dagen kändes det helrätt att brassa på. Två tummar upp blev slutbetyget. Makalöst.

Dagen därpå var det vernissagegig för utställningen The New Light i Bergsjö. Sedan lunch, såpbubblor och ficklampsdisco med Ivan hemma på gården. Clara och jag såg därefter The Corpse Bride för elfte gången innan vi begav oss till ljuständning i Jättendals kyrka. Vid hemkomsten nåddes vi av beskedet att Helena somnat in. Livet och döden står i ett märkligt förbund med varandra. Vi är inte alltid medvetna och tar mycket för givet. Jag kan ångra att vi inte spelade mer musik tillsammans än vi gjorde. Men är tacksam för att jag fick ha henne som nära vän. Fiolen på "Som bekant" och "Is i magen" finns också i ljust minne bevarad.

I dag träffade vi Ivan igen och avrundade med My Little Pony - The Movie. Åter på Bergsjöbion alltså och på samma stolar som sist. Men med ett liv av erfarenheter rikare.

Terror även i debatten

Röken har lagt sig efter attentatet i Stockholm och vardagen börjar sakta återgå. Debatten fortsätter men börjar kännas lika onyanserad som vanligt. Från politikerhåll (och andra experter) låter det som att problemet är löst om Polisen kan hitta alla som illegalt uppehåller sig i Sverige och utvisa dem. En rätt skev verklighetsuppfattning kan jag tycka. För det första är denna siffra på X antal tusentals personer inte lika med antalet terrorsympatisörer. Terrorister kan lika gärna finnas bland oss övriga. Såväl infödda som nyanlända, med eller utan uppehållstillstånd. Men vad jag hittills heller inte sett nämnas: Vad händer med de som identifieras, grips och utvisas? Är problemet löst då? Eller nöjer vi oss det med att flytta problemet till annan plats..? "Du kan kanske stoppa terrorister med hjälp av vapen men du kan bara stoppa terrorism med hjälp av kunskap", för att ungefär citera Malala Yousafzai. /M

Hjältar

Bodin och jag briefade julaftonens kalldusch om Rick Parfitt. Och det är nog svaret på fenomenet, varför hjältarna är ens hjältar.. Det är för att man delar dem med sina vänner. Ibland har man träffat sina bästa vänner tack vare sina hjältar. Imorrn kommer Calle och hälsar på. Vi ska spisa plattor. Det blir nog en extrainsatt Status Quo-vända..

Kalldusch

I natt hände mig det knäppaste i sömnväg hittills. Somnade med ett vattenglas i handen. Därefter vaknade jag av att jag hällde alltsammans över mig. Kalldusch i sommartid!

Rock n roll dröm, igen

Drömde att jag satt på en workshop om "rockträd". Såna där släktträd som det växer Deep Purple och Rainbow på. De brukar finnas i musiklexikon som mestadels är skrivna av, om och för medelklassiga och medelåldriga, vita män. Det festliga den här gången var att workshopen riktade sig till music lovers med barn. Jag hade mycket riktigt Clara med mig och hon och andra frön fick sig en ordentlig lektion i hur det gick till och blev som det blev. Sen vaknade Clara. Tack och lov jag också.
/M

Alla är på samma våglängd hela tiden

I natt drömde jag en märklig sekvens igen.
Jag stod med samtliga mina solglasögon i handen, utanför ett ställe som jag skulle in på. Det var en lång kö. Innan jag lyckades få ordning på bunten med solglasögon kom en klasskamrat från högstadiet cyklandes. Hon undrade så klart varför jag hade så många solglasögon, mitt i natten, i kön till detta hak.
-Är det bra med dig, undrade hon med en granskade ton och blicken fäst på solglasögonbunten som jag ännu inte lyckats få ner i fickan.
-Javisst, försäkrade jag.
Eftersom vårt enda gemensamma låg flera decennier bakåt i livet flyttade jag genast fokuset dit istället. Till högstadiet.
- Hon jag umgicks mest med mådde inte bra under högstadiet, svarade hon.
- Nehe så kan det vara, menade jag. Man är ju på så olika våglängd i olika perioder av livet.
- Nej, svarade hon. Så är det inte alls, man är alltid på samma våglängd. Alla är alltid på samma våglängd hela tiden! Och med det cyklade hon raskt vidare.
- Jasså hurdå, undrade jag. Men då var hon förstås redan borta.
Vips var jag inne vid entrén. Jag hade inga kontanter på mig och de tog inte kort. Både hon i entrén och jag tyckte det var onödigt att jag gick till en bankomat och fick köa igen. Hon kom med en deal.
- Om jag släpper in dig gratis kanske du kan kompensera genom att vara med i vår styrelse.
Jag tänkte på det Susanna sagt om att alla var på samma våglängd hela tiden. Jag tror faktiskt att jag nappade på styrelseerbjudandet. Men förmodligen mest för att slippa köa.. Sedan vaknade jag så klart..

Jagad av puertoricaner

I natt drömde jag en annan knepig grej. Hade hamnat i en stad. Vet inte vilken. Men en som jag bott i. Letade natthärbärge och gick till ett ställe där jag bott tidigare. Det var som en blandning av att komma upp till mitt Raskolnikovrum i Sundsvall och någon kontinental känsla man kan få i Göteborg. Det luktade säreget och osunt i det rangliga trapphuset. Jag kom upp till en reception där det kryllade av folk. Mest suspekta herrar. Flera av dem i par. Jag fick en känsla av att stället hade blivit något helt annat än på min tid. Scenen skulle kunna hämtats ur vilken Fassbinderfilm som helst. Tre-fyra mycket ondsinta gubbar gjorde hotfulla utfall mot folket därinne, däribland mig. Gubbarna var puertoricaner, enligt receptionisten eller portieren eller vad han nu var. Jag bestämde mig för att skynda mig därifrån. Av någon anledning kändes det som att jag ville komma därifrån en bra bit före puertoricanerna. Och mycket riktigt. Jag hann nästan inte ens ner i trappen förrän de, ramlandes över varandra, satte iväg efter mig. Jag fick en känsla av att de hade för avsikt att utplåna samtliga som befunnit sig inne på detta märkliga hostel. Jag sprang för mitt liv. Jag hann precis känna hur det känns att fly undan ren ondska innan jag vaknade.
/M