2017 bjöd nog på min mest minnesvärda Allhelgonahelg hittills. Dels för att jag fick tillbringa den ihop med min femåriga dotter Clara. Men också för allt vi var med om.
Många vigslar har en varit på men fredagens bjöd på en jag aldrig kommer glömma. En nära vän, Helena, gifte sig då med sin Thore och jag agerade fotograf och vittne. Clara fick vara brudnäbb tillsammans med parets son, Ivan. Det ska tilläggas att akten hölls på Hospice i Sundsvall. Övriga närvarande var brudens syster, Erika, samt prästen. Ljuset var långt ifrån det bästa och situationen överhuvudtaget mycket svår och sorglig. Men det var också vackert och lekfullt. Kärlek, värme och humor in i det sista. Har ännu inte landat och hittat de rätta orden känner jag.
På kvällen åkte Clara, jag och Mårten G till Bergsjöbion för den svenska operauppsättningen av Dracula. Direktsändning från Kungliga operan i Stockholm. Att ta med sig en femåring på en av sina favoritberättelser är väl ingen dum idé. Att det råkar vara just Dracula får ju en kanske att tänka till. Men med tanke på inledningen av dagen kändes det helrätt att brassa på. Två tummar upp blev slutbetyget. Makalöst.
Dagen därpå var det vernissagegig för utställningen The New Light i Bergsjö. Sedan lunch, såpbubblor och ficklampsdisco med Ivan hemma på gården. Clara och jag såg därefter The Corpse Bride för elfte gången innan vi begav oss till ljuständning i Jättendals kyrka. Vid hemkomsten nåddes vi av beskedet att Helena somnat in. Livet och döden står i ett märkligt förbund med varandra. Vi är inte alltid medvetna och tar mycket för givet. Jag kan ångra att vi inte spelade mer musik tillsammans än vi gjorde. Men är tacksam för att jag fick ha henne som nära vän. Fiolen på "Som bekant" och "Is i magen" finns också i ljust minne bevarad.
I dag träffade vi Ivan igen och avrundade med My Little Pony - The Movie. Åter på Bergsjöbion alltså och på samma stolar som sist. Men med ett liv av erfarenheter rikare.
