Nu har dom kommit

Det här är det äckligaste jag vet. Men det tar sig. För några år sen var det här en total omöjlighet för mig. Att vittja...
Men att ta ett kort och lägga upp på en blogg måste väl ändå vara en bra bit in i tillvänjningen. Men helt immun blir jag blir nog aldrig.. Svansen är värst. Nu har dom kommit alltså.
/M

Plock o nyp

I dag var sista dan att plocka dom. I alla fall på den del av planeten där jag bor. Nu ligger dom på torkgrader på en plåt i ugnen. Plockade i fredags också. Då var dom fina. Men i dag märktes att det var på sista nicken. vad pratar jag om? Ja, nypon så klart. Inte många av i dag har dock ätit "riktig" nypon soppa. Men det kan rekommenderas starkt. Jag vill påstå att pulver potatismos är rena lyxen i jämförelse med pulver nyponsoppa eller drickfärdig tetra nyponsoppa. Att göra den långa varianten tar ju sin tid och kraft. Men är det inte slutresultatet vi alla vill åt i slutänden.. Oavsett vad det rör sig om. Nyponsoppa framförallt!
/M

En helt ny värld!

Sen sist har jag varit i Budapest. Kan verkligen rekommenderas. En helt ny värld. Östeuropa är fränt. Fast det var inte det jag skulle nämna nu. Det var en annan sak. Så här var det/är det:

Har pratat med Kronofogden i dag. Ja, för att ligga steget före. Har ingen erfarenhet av sånt här. Men vips vad fort det går, att bli indragen i nåt fuffens.

Brukar säga nej 107 gånger av 3, när telefonsäljare ringer. Men i torsdags var ett undantag. Disträ inför Budapest kanske? Igår såg jag notan. Den stämmer inte. Och jag, som även blivit bandad vid mitt ja-sägande, fick kalla fötter.

Jag tänker inte nämna företaget. Men dom har ringt till flera i liknande situation som mig. För att sälja sina tjänster. Att jag föll är obegripligt. Men nu har jag motat Olle vid grind. Eftersom det inte gick att ringa tillbaka till skojarna och eftersom dom inte svarar på mejl. Målade jag helt enkelt upp mitt egna skräckscenarie.

Ett tips för alla i samma sits är att ringa till Kommunens konsumenthjälp. Där fick jag anvisning om hur man bestrider en faktura. Ja, den var ju på nästan 200 kr mer än vad som framgick i säljsnacket. Och eftersom dom dessutom inte går att nå varken via telefon eller mejl ser jag deras tjänster som värdelös investering. Men det avgörande var googlingen på skojarna. Halva landets småföretagare har tydligen blivit lurade av dom. Jag har alltså nästan belägg för mina kalla. Trots att inget ännu egentligen hänt.

Kort och gott. Det hela är förhoppningsvis utagerat. Det rör sig om småpengar. Men jag är som bekant mer intresserad av småpengar än av storpengar. Varför då rå? Jo, det finns mer av dom små pengarna. Men detta kan lika väl sluta med inkasso, kronofogden och betalanmärlkelse och näringsförbud. Om man inte handlar i tid. Så det var därför jag ringde runt och lärde mig ett och annat. Förhoppningsvis lämnar dom walk over innan Tingsrättsförhandlingen, om sådan blir aktuell. Dom har ju lite dåligt på fötterna och rätt dåligt rykte om sig. Även om det kanske inte spelar nån roll i dagens lurendrejerivärld.

Men förmodligen är det väl bara jag som hittat på alltsammans. Jag är ju en nojig störtparanoidiker. Men det har varit ett jobbigt dygn. Fortsättningsvis kommer jag nog inte bara att säga NEJ till telesäljare. Jag kommer förmodligen även låta hotfull. Slutsats. Jag har lärt mig en läxa. Förhoppningsvis. Men det är en helt ny värld för mig. En väldigt otäck sådan.
/M

Ett UFO i Tyskland

Kan lika gärna ta den om tyskarna också.
I december 2007 åkte jag till Tyskland på en liten turné. Var stationerad hos min vän Hubertus Günther i Essen i nästan en vecka. Först spelade jag på en Skandinavien mässa i Essen över helgen. Därefter hade jag spelningar i Hamburg och Lüneburg. Tysklandsturnén 07 hamnar på övre halvan över dom bästa Lärka-grejerna faktiskt. Någonstans strax under mina skivsläpp. Men det var en dråplighet som heter duga som också var med om att forma denna tripp. Jag har tidigare berättat om danskarna i Göteborg men det här tar nästan priset.

Anlände till Essen på torsdag kväll och bodde som sagt hos Hubertus. På fredag fick jag en långfrukost hemma i lägenheten på egen hand. Första gången i Tyskland. Men ingen brådska ut. Skulle ju stanna ett tag. Tänkte repa lite och planera inför spelningarna. Men mest skulle jag ha det riktigt lugnt och skönt.

Vid 10.45 ringer telefonen. Eftersom jag är välbekant med den utspridda familjen Günther masar jag mig så klart iväg för att svara. Det kan ju vara Hubertus, som undrar hur jag reder mig, eller nån av familjens numera sverigeboende resterande medlemmar.? Eller kanske till och med min egen mamma.. ?

Hallå säger jag. Mårten i Günthers telefon.
I andra änden är det en tysk röst som rabblar något.
Sorry, I don´t speak deutsch so well. Do you speak english? säger jag
Rösten harklar sig för att på god engelska presentera sig och sitt ärende.
Det är Gregor från casting byrån Eick i Köln. Han har hört på omvägar att Günthers är tysk-svenskar och att fru Christina arbetat på en folkhögskola i Essen i att undervisa tyskar i svenska. (Det ska förstås tilläggas att tyskar är extremt sverigevänliga och intresserade av oss svenskar. Lite svenska kan dom nästan allihopa. (Vilket i sin tur kanske också förklarar hur en trubadur med svenska texter och egna villkor får en veckas engagemang i landet helt utan vidare... Nåja.)).
Gregor undrar förstås om Christina är anträffbar.
Jag förklarar att hon nu bor i Sverige men att jag kan hälsa henne, kontakta henne eller ge honom numret så han själv kan ringa upp.
Men nånstans i den vevan uppfattar han att jag också är svensk. Snart frågar han dessutom om min ålder. Och efter en stund kommer den obegripliga förklaringen till alltsammans.

Agenturen Eick är i akut behov av en svensk man i 30 årsåldern som kan vara med i en reklamfilm nu på onsdag! Dom har sökt med ljus och lykta och samtalet till Günthers var det sista desperata rycket. Nästa steg vore att hangripligen själva flyga upp och hämta ner en lämplig svensk helt enkelt. Dom vill ju inte ha nån tysk som pratar svenska med brytning den här gången.
Det går upp för oss båda att här har vi vår chans.
Maybe you´re the man!?, typ nånting..., säger Gregor
Sure, säger jag.
Och onsdagen är ju faktiskt ledig. Ska bara driva runt under spelningsluckorna. Men måste vara i Hamburg till torsdag kväll.
Bra! Gå ingenstans. Stanna i lägenheten. Gör ingenting! Vi ringer snart tillbaka.
Klick.

Jag fortsätter min lugna morgon.
Efter en kvart ringer det igen. Det är Gregor igen. Han säger att jag snart ska få ett samtal från Münschen för att göra ett röstprov. Sagt och gjort. Münschen ringer.
Hallå hallå. So you´re a musician.. Ja, ja Vielen dank.. Bla bla.. Klick.
Det går flera timmar. Jag blir ju kvar i lägenheten hela dagen. Får inte gå nånstans. Har fortfarande inte sett så mycket av landet. Hinner köra igenom alla mina låtar flera gånger. Och prova alla möjliga låtordningar. Samt komma ur pyjamasen och laga lunch. Hör inget mer. Förmodligen var Münschen inte nöjda med resultatet.
Klockan fem ringer det igen. Gregor meddelar att jag fått jobbet, om jag vill..?
Stanna. Gå ingenstans. Vi ringer snart tillbaka.
OK!

Hubertus kommer hem. Jag berättar. Han tror mig inte.
Vaddå? Du har aldrig varit i Tyskland förrut. Du har inte ens varit ur pyjamasen. Och nån som aldrig ringt hit föörr ringer hit och letar precis dig. Och ha med dig i en film!! För att du är svenskt!! Otoligt. Helt fuckin otroligt. Det går inte. Det tror jag inte på!

Klockan är 18.30 när det ringer för sista gången.
Den här gången svarar Hubertus. Tack och lov. För då kan han få styra upp det hela med vägbeskrivningar och tider och pass och personuppgifter och sociala avgifter och anställningsformer och hela skiten, på sitt eget språk. För jag orkar inte mer i dag. Hubertus och Gregor pratar i knappt en timme. Och allt gås igenom in i minsta detalj inför onsdag. Besinningslöst märkligt. Hubertus tycker jag ska ta jobbet. Dom är seriösa och jag har ändå inget bättre för mig på onsdag. Det är ingen Hollywoodlön men heller ingen Hollywoodrulle. Men helt ok ändå.. Det är en huvudroll, men bara min röst som ska användas. Men det är väldigt hemligt också. Det får inte läcka.
Är det porr?

Spelningarna i Essen går, dagarna går och tåget går. Till Köln på onsdag morgon. Där möts jag av ett jätte team. Folk från Köln, Münschen och Berlin. En engelsk regissör och en irländsk producent. Castingfolk, cateringfolk.. och hela skiten. Samt ett gäng statister eller extras eller vad det kallas + min svenska motspelerska, som också har den bärande huvudrollen. Och så jag då. Vi träffas under organiserade former på Köln/Bonn flyplatsen 11.00. Det är alltså där alltsammans ska gå av stapeln. Alla som varit på en flyplats vet vilket säkerhetsuppbåd och spring det kan bli. Så är det förstås även denna gång. Fast värre än vanligt.

Det tar hela dagen. Och en bit av natten. Jag håller på bli kvar i Köln. Dygnsbiljetten går ut och sista nattåget får jag egentligen inte åka på. Men konduktören bestämmer sig för att inte slänga av mig när han fått höra den vansinniga historien. Taxi sista biten. Hemma. 04.00. Men vad är det då jag gjort. Ja, ingen aning egentligen. Och inget får läcka. En skruvad reklamfilm för nånting som har med Köln/Bonn flyplatsen att göra. I manuset står att ett svenskt turistpar mellanlandar på Köln/Bonn under sin resa till Rom. Han filmar henne. Och så crash boom bang. Ett UFO som landar och panik som utbryter. Och miljoner tittare. Henne hade dom hittat i Berlin. Den äldre mannen i slutet är en känd tysk karaktärsstatist som ofta förekommer i filmer. Han var även oerhört snäll. Det är min röst ni hör. Men inte jag som filmar. Däremot fick jag sitta klistrad på fotografens rygg för att det skulle kännas som att jag filmar. Mer kan jag inte säga. Inte för att jag inte får längre. Utan för att jag fortfarande inte vet vad det är...? Och alla som gjort något liknande vet att efteråt tycker man inte det var värt det. Fast så här långt i efterhand blev det ju en rätt kul anekdot, som jag inte skulle villja vara utan. Hm. Så det kan bli..
/M

Nu går det spela igen

Yes! Nu kan jag använda tramporgeln igen. Atollen hjälpte mig i lördags att röja undan böschet, som på ett märkligt vis samlats framför och murat för klenoden. Men nu är det kirrat.
Det är nåt speciellt med dom svarta tangenterna. Vet att även Kapten Nemo i "En världsomsegling under havet" trivs med dom svarta tangenterna.
Tack till Atollen alltså. Men återigen även stort tack till Örjan Lidén som räddade livet på denna vackra pjäs för snart två år sen. Han blåste ju rent piporna åt mig den gången.
/M

Hellre en stöt

Varför kan dom inte låta en få hålla på? Här är en ganska enkelt konstruerad makapär. En brödrost modell Philips “Toastissimo”. Låter tjusigt italienfrasigt liksom. Inköpt under första skälvande åren av det här seklet. Inte alls lastgammal. Använd men inte ihjälkörd. Så lägger den bara av. Kassetten fastnar inte när man trycker ner den liksom. Och brödet går därmed inte rosta. Det blir ingen glöd. Som att strömbrytaren aldrig går på.
Jag ger mig den på att jag lätt skulle kunna greja skitfelet. Men problemet är att jag bara kommer halvvägs med skruvandet. Ena halvan får jag bort. Andra halvan är märkligt nitskruvad. Finns inga verktyg i huset som tar sig igenom. JA såg och sånt då, men då har det ju spårat ur.
Varför kan dom inte få låta en få hålla på. Grejen är ju att man inte ska kunna laga skiten. Släng och köp nytt liksom. Det vägrar jag. Istället plockar jag fram nån av dom pålitliga men livsfarliga 50-talsrostarna som jag har, med bakelitkontakter yes!. Hellre en rejäl stöt än att köpa ytterligare en ny som är tidsinställd att räcka i cirkus åtta år. Ska det få va så här?....!

Jag kommer få äta upp 'et

Det här fick jag äta upp. Eller kommer få äta upp ha ha.. Rent bokstavligt.
Var i skogen både igår och idag för att leta kantareller. Den enda svamp jag känner till. Igår kom jag hem med två vanskapta kantareller, av den gula modellen. Överväxta och utlevade. Men bättre än tomhänt i alla fall. Eller..?
I dag var Lotta med. Hon hittade EN trattis. Jsg vet inte ens hur en sån ser ut. Men letade så klart fler då. Efter en stund kläckte jag ur mig: - Det finns ingen svamp överhuvudtaget och har förmodligen aldrig funnits det heller.
Men vips så bara small det till och skogen exploderade av trattkantareller. Nu vet även jag hur såna ser ut, ha ha. Men jag hade aldrig grejat det själv. 4 kg!, turades vi om att bära hem i Lottas magiska sjal.
En sak är i alla fall säker. Jag kommer få äta upp det. En till sak är också säker. Det finns förmodligen inga fler svampar.
/M