Oj då. Lyssnar på Slade “The Amazing Kamikaze syndrome”. har den i datorn. Har massor med album i datorn. Lånar av folk och bibliotek och lägger in. Men lyssnar aldrig. Skitsamma.Grejen är att jag en bit in i Slade upptäckte att det var länge sen sist. Ja några år sen. Men med lurar...? Inte sen den kom. Känns exakt som 1984. Känner lukter och smaker också från då. Fotbollsträningsväska och vårgrusplan och oljeblandad bensin för minderårig mopedist etc. Och mycket annat förstås...
En kul resa kan vara den mentala resan bakåt i sitt inre. Nu när dåliga tider gör att folk inte har råd med alper och sånt. På med lurarna bara och en 26 år gammal platta eller nåt. Alltid något.. Ett tips bara...
Men det var inte bara det utan en till sak.
Upptäckte precis ett riktigt bra argument till varför man ska lyssna på fysiska plattor istället för filer. Mellan “Slam the hammer down” och “In the doghouse” blir det tyst i iTunes. Eftersom datorn är en tänkande individ. Nån sekund extra bara, men ändå. Så ska det ju inte vara.. Är ju van att dom två sitter ihop. Pajar ju hela det flödet liksom.
Jag fortsätter gärna lyssna på denna flashback men det kan bli freestyle hädanefter. 1984 hela vägen liksom.
Vilket katastrofalt problem det här var. Undrar hur det funkar med andra plattor som sitter ihop, “Too fast for love” Med Mötley Crüe och såna.... Det jag gillar mest med den är ju det obefintliga låtmellanrummet.. Undrar hur iTunes hanterar detta?
Är detta ett västerländskt problem eller är det bara mitt problem eller är det inget problem alls?
Eller kanaliserar även invånarna i Nord Korea sitt armod genom detta... Där ska det ju bli en robotavfyrning, för alla pengarna som folket svält ihop. Snacka om Amazing Kamikaze Syndrome på riktigt. Men dom hakar nog också upp sig över att “Slam the hammer down” och “In the doghouse” fått en sekund extra i mellantid i iTunes... Skulle tro det. Eller så har dom fullt upp med extasen över bonuslåtarna och glömmer allt annat? Liksom resten av befolkningen gör?
Wow, vilken nostalgisk flashback...
SvaraRaderaI slutet av 70-talet/ början på 80 lyssnade jag på Slade när alla polarna höll på Kiss eller Sweet. Det var ett lika delar statement som att jag verkligen tyckte att de var så mycket bättre. "Slayed" från 73 var favoriten och jag tycker att den står sig än idag. De var glamrock i moll när de andra bara var glamrock. Se där en tidig vink om mitt kynne genom livet. Men som också nåt slags märkligt statement slutade jag lyssna på dom när de gjorde sin "comeback" - så länge man har en artist för sig själv finns det nån slags rebelliskt utanförskap, när alla börjar lyssna är det inte kul längre. Så "The kamikaze..." har jag inte hört särskilt mycket av annat än i polarnas bilstereos. Men ändå! Slade väcker känslor av hur det var en gång. Själv minns jag en gillestuga i Norrköping till tonerna av "How d'you ride". Måste damma av vinylspelaren, laga glappet i sladden till förstärkaren och leta fram "Slayed", den första LP jag köpte för egna pengar en gång när livet var liksom orange och brunt och luktade nyeldade löv och var ett evigt sommarlov.
Jens, dom där tidiga musikminnena blir så tydliga när man ska gestalta dom idag. Som ditt: "...orange och brunt och luktade nyeldade löv och var ett evigt sommarlov..." Undrar om det man upplever idag får lika sprakande beskrivningar om 25 år?? Förmodligen. Hoppas det i alla fall.
SvaraRaderaEn annan sak som är lite festlig och som inte ändrats är ju artisters och bands comebacker. "Amazing kamikaze.." var ju en comeback för Slade. Liksom "Constrictor" var detsamma för Alice Cooper. Trots att dom egentligen höll på och gav ut plattor. Kort innan sina "comebacker". Comeback var och är liksom det festliga lockbetet för att berättiga sin existens. Så är det ju nu också. Finns massor av exempel ju...
Jag är helt övertygad om att man kommer att se den här tiden som mytisk och romantisk, den största depressionen sen trettiotalet. Artisterna gjorde revolt emot de stora bolagen och satt i sina dunkla källare, gjorde egen musik som de gav ut själva på nätet. Inget nytt under solen egentligen, Kjell Höglund pressade sina egna vinylplattor och sålde i gathörnen för snart 40 år sen. Men med åren ökar skimret och de som var med minns bara det de själva vill och de som inte var med önskar att de hade varit det. Förmodligen har det nån slags funktion rent mänskligt.
SvaraRaderaComebacker är mycket riktigt ett lustigt fenomen. Liksom hur man ser på artister och deras arbete överhuvudtaget. Som när Soundtrack of our Lives fick pris för bästa nykomling i mitten av nittiotalet. Att de lirat och gett ut skivor länge i andra konstellationer borde kanske egentligen gett dom ett pris för lång och trogen tjänst? Måste ha känts märkligt.
Vad menar jag med detta då? Vet inte riktigt själv. Men att sätta etiketter på saker: "nykomling" "comeback" "postpunk" osv kanske är nödvändigt för att sälja/säljas. Men det är tveeggat. Sen jag själv började kalla min egen musik för "visa" istället för "rock" tror alla att jag tolkar Olle Adolphsson (inget ont om honom) på pensionärsträffar (inget ont om dom heller) och det sitter som klister. Omöjligt att komma bort ifrån. Folk kanske måste ha en label att hänga upp sig på så att man förstår vad man hör.
Fegt och förutsägbart eller mänskligt?
Vet ej.
Kloka ord hela vägen. Håller med och känner igen. "Postpunk" i alla ära. Men "postrock"... Är det egentligen en kategori som vi behöver. Efterkrigsmusik skulle väl alltihopa kunna kallas. Fast kriget tar ju aldrig slut, så det var ju inte heller så bra.
SvaraRadera"Minns bara det jag själv vill" borde kunna bli en titel. Är ju ständigt på jakt efter bra såna. Tack.
/Mårten