Enda hjärtats dag

"Alla hjärtans dag" tror jag inte på. Och har nog aldrig gjort. Det är en påhittad kommersdag i köpmännens tjänst.. Och alla ställen är fullbokade, så vill man äta ute huxflux får man inte plats. Ensam dessutom. Och en gång i ett av mina tidigare liv blev jag även dumpad just den dan. Sånt sitter också i. Dessutom är det alltid askallt.

Och när jag nu istället vill införa "Enda hjärtats dag" så jobbar så klart Lotta och jag, på varsitt håll med många mil emellan. Och inte nog med det. Mamma hamnar på hjärtavdelningen med sitt flimmer. Bra i o f s att hon kommer under vård. Men min metaforiska koppling till hela hjärtgrejen får ett skimmer av löjets ironi över sig, som hånler iskallt mot mig.

Men minns faktiskt en Happy Valentine, med värme. Det var när Calle och jag hade varit igång i tre dygn. Det var P3 Popstad i Sundsvall. Och vi spelade så klart med världens bästa band i 20 minuter. Sen var det Rolling Stones i mikroskop ända till söndan. När vrålhungern satte in var det helt plötsligt fullsmockat på varenda restaurang. Och vi ville inte hålla oss på Sibyllanivå. Så efter timmar av köanden i jakt på omplaceringar, extrabord och plötsliga avbokningar fick vi till sist en inklämd tvåa på Blå huset (stans bästa Kina).

Det här var på den tiden när det fortfarande var uppseendeväckande om två killar gick på en bättre restaurang tillsammans på bästa-äta-ute-tid. Alla glodde så klart ögona ur sig. Det hade dom gjort på samtliga ställen vi varit in och vänt på. Inget vi orkade lägga så stor energi på. Hungern var liksom starkare. Men någonstans vid friterade annanasen kom Calle plötsligt på det.
- Jag vet varför alla stirrar så, dom tror vi är ihop. Det är alla hjärtans dag. Ha ha ha ha. Rätt åt dom!.
Det var en fin avslutning, tyckte vi.

Men det är nog egentligen en ganska fin tanke ändå. Att fira sina nära och kära. Om man nu inte ser till att göra det ändå. Och annars kan man ju alltid fira popstadssöndan. Ha ha.
/M