Hej igen.
En gästskribent kommer husera här framöver, konstnären Tommy Tallstig. Kanske gör han nån tavla också... Jag kommer mest fungera som "redaktör" eller nåt... Men nu blir det nog lite liv här igen. Det var ett tag sen. Så häng kvar.
/M
Hej Medborgare. Min numera hyfsat vuxna dotter är numera min musikertipsare och hörde av sig från en konsert med Mårten Lärka och bad mig kolla upp honom. Jag gjorde det och fastnade för Mårtens Blågg som jag lusläste igenom, varje inlägg gicks igenom och jag fastnade för enkelheten och vardagligheten i hans blåggande. Jag tog kontakt med honom och under ett av hans besök i Sthlm träffades vi över en fika och pratade om ditt och datt. Jag fick en idé om att bli gästskribent på hans blåggsida vilket han nappade på. Vi är båda artister, Mårten som musikant och jag som tavelmålar och lever på så vis i samma värld och samtidigt i två helt skilda världar, Jättendal och Sthlm skiljer sig en del som fysiska platser ( har aldrig satt min fot i Jättendal vad jag vet ) och jag tänkte att det kan bli en både liknande och olik verklighetsjämförelse på det hela. Jag observerade att Mårtens blåggande sakta men säkert trappats ner under tidens lopp och tyckte att det var lite synd. Det är intressant att läsa om andra människors vardag ute i landet. Som boende i Sthlm och konstant hängande på Södermalm så är det lätt att tro att man lever i planetens absoluta medelpunkt och att resten är typ en förort till Södermalm. Det räcker med att åka ett fåtal mil utanför Sthlm så upptäcker man att folk gör saker i typ slomotion och mer eller mindre missar att armbåga sig fram med en stressad och självupptagen stil. Kraftigt generaliserande men med ett uns av sanning i det hela. Jag har själv bott i småstad, mellanstor stad, byhåla, Malmö och Småland och har mer eller mindre platsat in på de flesta platserna. Men var man bor sätter ofta en ofrivillig prägel på de flesta av oss. När jag bodde i en by utanför Sundsvall under några år så var grabbarnas dresscode väldigt okomplicerad. Det var Graningekängor, rutig flanellskjorta, "glesbygdskavaj" alltså fleecetröja, trädojjor och basebollskeps som gällde. Väldigt praktiskt och okomplicerat. Under flera år av min uppväxt så bodde jag på en bruksort där vi alla små bruksbarn var kopior av varandra. När barbidraget kom så hade samtliga bruksbarn varit på Domus ( Coop numera ) och inhandlat exakt likadana täckjackor, träskor, v-jeans och sleepovers. Vi såg helt klonade ut. Gud nåde den som stack utanför mallen. Det fanns en bög på skolan med ett stort klädintresse som gick omkring som ett slags dandy och han hade det inte lätt att passera obemärkt om man säger. I Sthlm skiljer det sig en hel del från stadsdel till stadsdel vad det gäller kläder och olika stilar. Själv så tror jag att jag föddes i jeans, sneakers och T-shirt och på den vägen är det. Sthlm idag känns lite skitnödigt i måmga avseenden och känns inte lika avslappnat som det en gång var. T om många knegare försöker se ut som aktieklippare. Trots allt så hyser jag en stor kärlek till Sthlm fortfarande och äger en naiv och vacker dröm om att folk ska släppa ner axlarna, docka Rolexklockorna och bli lite mysigare igen. Jag har hankat mig fram som diversearbetare och tavelmålare sedan 1987 och är själv förundrad att jag överlevt denna bisarra livsstil. Musik och konstvärlden måste vara några av de mest knepigaste överlevnadsstrategierna man kan välja. Att totalt ha lagt ner hela sin själ, månaders arbete och en berg och dal bana av känslomässigt sväng med ömsom tvivel, överdriven självhävdelse och ibland ren förskräckelse och överdrivna egna geniförklarningar och sedan försöka sätta ett pris på resultatet är ingen lek. Och att därefter få ett skambud levererat borde ju egentligen få en på bättre tankar och lägga upp en annan överlevnadsstrategi. Men konstnärsskapet sitter djupare än djupt och verkar mer eller mindre obotligt. Det är som ett slags stigma på gott och på ont. Så är det för mig i alla fall. Låter kanske självömkande och negativt och är antagligen det också. Men skapandet när det går i ens väg och man har lite flyt, det slår det mesta. Hoppas att Lärkan kommer loss lite mer med sitt blåggande och att vi kan kompletera varandra.
Psykologtesten klar och resultat genomgått. Toknormal visade det sig. Var orolig för vad de senaste tio årens svenska politik skulle ha gjort med mitt psyke, men jag har tydligen klarat mig förvånansvärt bra. Effektiv förträngning, bra musik och konst är nog det som räddat mig. Men tänk er om man hade en trerummare i etage på 127 kvm vid nytorget på Södermalm, snygg fru och små hipsterbarn som man kunde döpa till Månstråle eller Tjalle, köpa en gigantisk barnvagn modell stadsjeep åt dem och dricka kaffelatte vid Nytorget varje dag. Oj oj oj vilken lycka. Då skulle det t om kvitta om Annie Lööf satt som statsminister. Mårten!!! Du är väl medveten om vad ditt artistnamn "Lärka" betyder på gammelsvenska. Slå upp det i ett gammalt slanglexikon och ta dig en funderare. Stort tack för din senaste platta. Men några 100 spänn för en bra recension kan du glömma, minst 150 riksdaler vill jag ha. Skivomslaget är faktiskt underbart och likaså låtarna. Musik att bli glad av. Känslan jag fick när jag lyssnade igenom den, rökandes en Havannacigarr, var som att ha suttit oskyldigt inspärrad för mord och plötsligt fått upprättelse, blivit frisläppt och fått kaffelatte pengar att spendera på Nytorget som kompensation. Apropå fängelse och frisläppande så läser jag Annika Östlunds bok om hennes 28 år i spjället och låg och funderade på vad hon gillar Ebba Gröns låt "Skjut en snut". Boken är bra, Lärkans platta är riktigt bra. Rocka på Mårten och fixa gärna en bättre inlogg här på din sida så att jag får den uppmärksamhet jag så väl är värd.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Medborgare. Min numera hyfsat vuxna dotter är numera min musikertipsare och hörde av sig från en konsert med Mårten Lärka och bad mig kolla upp honom. Jag gjorde det och fastnade för Mårtens Blågg som jag lusläste igenom, varje inlägg gicks igenom och jag fastnade för enkelheten och vardagligheten i hans blåggande. Jag tog kontakt med honom och under ett av hans besök i Sthlm träffades vi över en fika och pratade om ditt och datt. Jag fick en idé om att bli gästskribent på hans blåggsida vilket han nappade på. Vi är båda artister, Mårten som musikant och jag som tavelmålar och lever på så vis i samma värld och samtidigt i två helt skilda världar, Jättendal och Sthlm skiljer sig en del som fysiska platser ( har aldrig satt min fot i Jättendal vad jag vet ) och jag tänkte att det kan bli en både liknande och olik verklighetsjämförelse på det hela. Jag observerade att Mårtens blåggande sakta men säkert trappats ner under tidens lopp och tyckte att det var lite synd. Det är intressant att läsa om andra människors vardag ute i landet. Som boende i Sthlm och konstant hängande på Södermalm så är det lätt att tro att man lever i planetens absoluta medelpunkt och att resten är typ en förort till Södermalm. Det räcker med att åka ett fåtal mil utanför Sthlm så upptäcker man att folk gör saker i typ slomotion och mer eller mindre missar att armbåga sig fram med en stressad och självupptagen stil. Kraftigt generaliserande men med ett uns av sanning i det hela. Jag har själv bott i småstad, mellanstor stad, byhåla, Malmö och Småland och har mer eller mindre platsat in på de flesta platserna. Men var man bor sätter ofta en ofrivillig prägel på de flesta av oss. När jag bodde i en by utanför Sundsvall under några år så var grabbarnas dresscode väldigt okomplicerad. Det var Graningekängor, rutig flanellskjorta, "glesbygdskavaj" alltså fleecetröja, trädojjor och basebollskeps som gällde. Väldigt praktiskt och okomplicerat. Under flera år av min uppväxt så bodde jag på en bruksort där vi alla små bruksbarn var kopior av varandra. När barbidraget kom så hade samtliga bruksbarn varit på Domus ( Coop numera ) och inhandlat exakt likadana täckjackor, träskor, v-jeans och sleepovers. Vi såg helt klonade ut. Gud nåde den som stack utanför mallen. Det fanns en bög på skolan med ett stort klädintresse som gick omkring som ett slags dandy och han hade det inte lätt att passera obemärkt om man säger. I Sthlm skiljer det sig en hel del från stadsdel till stadsdel vad det gäller kläder och olika stilar. Själv så tror jag att jag föddes i jeans, sneakers och T-shirt och på den vägen är det. Sthlm idag känns lite skitnödigt i måmga avseenden och känns inte lika avslappnat som det en gång var. T om många knegare försöker se ut som aktieklippare. Trots allt så hyser jag en stor kärlek till Sthlm fortfarande och äger en naiv och vacker dröm om att folk ska släppa ner axlarna, docka Rolexklockorna och bli lite mysigare igen. Jag har hankat mig fram som diversearbetare och tavelmålare sedan 1987 och är själv förundrad att jag överlevt denna bisarra livsstil. Musik och konstvärlden måste vara några av de mest knepigaste överlevnadsstrategierna man kan välja. Att totalt ha lagt ner hela sin själ, månaders arbete och en berg och dal bana av känslomässigt sväng med ömsom tvivel, överdriven självhävdelse och ibland ren förskräckelse och överdrivna egna geniförklarningar och sedan försöka sätta ett pris på resultatet är ingen lek. Och att därefter få ett skambud levererat borde ju egentligen få en på bättre tankar och lägga upp en annan överlevnadsstrategi. Men konstnärsskapet sitter djupare än djupt och verkar mer eller mindre obotligt. Det är som ett slags stigma på gott och på ont. Så är det för mig i alla fall. Låter kanske självömkande och negativt och är antagligen det också. Men skapandet när det går i ens väg och man har lite flyt, det slår det mesta. Hoppas att Lärkan kommer loss lite mer med sitt blåggande och att vi kan kompletera varandra.
SvaraRaderaPsykologtesten klar och resultat genomgått. Toknormal visade det sig. Var orolig för vad de senaste tio årens svenska politik skulle ha gjort med mitt psyke, men jag har tydligen klarat mig förvånansvärt bra. Effektiv förträngning, bra musik och konst är nog det som räddat mig. Men tänk er om man hade en trerummare i etage på 127 kvm vid nytorget på Södermalm, snygg fru och små hipsterbarn som man kunde döpa till Månstråle eller Tjalle, köpa en gigantisk barnvagn modell stadsjeep åt dem och dricka kaffelatte vid Nytorget varje dag. Oj oj oj vilken lycka. Då skulle det t om kvitta om Annie Lööf satt som statsminister. Mårten!!! Du är väl medveten om vad ditt artistnamn "Lärka" betyder på gammelsvenska. Slå upp det i ett gammalt slanglexikon och ta dig en funderare. Stort tack för din senaste platta. Men några 100 spänn för en bra recension kan du glömma, minst 150 riksdaler vill jag ha. Skivomslaget är faktiskt underbart och likaså låtarna. Musik att bli glad av. Känslan jag fick när jag lyssnade igenom den, rökandes en Havannacigarr, var som att ha suttit oskyldigt inspärrad för mord och plötsligt fått upprättelse, blivit frisläppt och fått kaffelatte pengar att spendera på Nytorget som kompensation. Apropå fängelse och frisläppande så läser jag Annika Östlunds bok om hennes 28 år i spjället och låg och funderade på vad hon gillar Ebba Gröns låt "Skjut en snut". Boken är bra, Lärkans platta är riktigt bra. Rocka på Mårten och fixa gärna en bättre inlogg här på din sida så att jag får den uppmärksamhet jag så väl är värd.
SvaraRadera