Ett UFO i Tyskland

Kan lika gärna ta den om tyskarna också.
I december 2007 åkte jag till Tyskland på en liten turné. Var stationerad hos min vän Hubertus Günther i Essen i nästan en vecka. Först spelade jag på en Skandinavien mässa i Essen över helgen. Därefter hade jag spelningar i Hamburg och Lüneburg. Tysklandsturnén 07 hamnar på övre halvan över dom bästa Lärka-grejerna faktiskt. Någonstans strax under mina skivsläpp. Men det var en dråplighet som heter duga som också var med om att forma denna tripp. Jag har tidigare berättat om danskarna i Göteborg men det här tar nästan priset.

Anlände till Essen på torsdag kväll och bodde som sagt hos Hubertus. På fredag fick jag en långfrukost hemma i lägenheten på egen hand. Första gången i Tyskland. Men ingen brådska ut. Skulle ju stanna ett tag. Tänkte repa lite och planera inför spelningarna. Men mest skulle jag ha det riktigt lugnt och skönt.

Vid 10.45 ringer telefonen. Eftersom jag är välbekant med den utspridda familjen Günther masar jag mig så klart iväg för att svara. Det kan ju vara Hubertus, som undrar hur jag reder mig, eller nån av familjens numera sverigeboende resterande medlemmar.? Eller kanske till och med min egen mamma.. ?

Hallå säger jag. Mårten i Günthers telefon.
I andra änden är det en tysk röst som rabblar något.
Sorry, I don´t speak deutsch so well. Do you speak english? säger jag
Rösten harklar sig för att på god engelska presentera sig och sitt ärende.
Det är Gregor från casting byrån Eick i Köln. Han har hört på omvägar att Günthers är tysk-svenskar och att fru Christina arbetat på en folkhögskola i Essen i att undervisa tyskar i svenska. (Det ska förstås tilläggas att tyskar är extremt sverigevänliga och intresserade av oss svenskar. Lite svenska kan dom nästan allihopa. (Vilket i sin tur kanske också förklarar hur en trubadur med svenska texter och egna villkor får en veckas engagemang i landet helt utan vidare... Nåja.)).
Gregor undrar förstås om Christina är anträffbar.
Jag förklarar att hon nu bor i Sverige men att jag kan hälsa henne, kontakta henne eller ge honom numret så han själv kan ringa upp.
Men nånstans i den vevan uppfattar han att jag också är svensk. Snart frågar han dessutom om min ålder. Och efter en stund kommer den obegripliga förklaringen till alltsammans.

Agenturen Eick är i akut behov av en svensk man i 30 årsåldern som kan vara med i en reklamfilm nu på onsdag! Dom har sökt med ljus och lykta och samtalet till Günthers var det sista desperata rycket. Nästa steg vore att hangripligen själva flyga upp och hämta ner en lämplig svensk helt enkelt. Dom vill ju inte ha nån tysk som pratar svenska med brytning den här gången.
Det går upp för oss båda att här har vi vår chans.
Maybe you´re the man!?, typ nånting..., säger Gregor
Sure, säger jag.
Och onsdagen är ju faktiskt ledig. Ska bara driva runt under spelningsluckorna. Men måste vara i Hamburg till torsdag kväll.
Bra! Gå ingenstans. Stanna i lägenheten. Gör ingenting! Vi ringer snart tillbaka.
Klick.

Jag fortsätter min lugna morgon.
Efter en kvart ringer det igen. Det är Gregor igen. Han säger att jag snart ska få ett samtal från Münschen för att göra ett röstprov. Sagt och gjort. Münschen ringer.
Hallå hallå. So you´re a musician.. Ja, ja Vielen dank.. Bla bla.. Klick.
Det går flera timmar. Jag blir ju kvar i lägenheten hela dagen. Får inte gå nånstans. Har fortfarande inte sett så mycket av landet. Hinner köra igenom alla mina låtar flera gånger. Och prova alla möjliga låtordningar. Samt komma ur pyjamasen och laga lunch. Hör inget mer. Förmodligen var Münschen inte nöjda med resultatet.
Klockan fem ringer det igen. Gregor meddelar att jag fått jobbet, om jag vill..?
Stanna. Gå ingenstans. Vi ringer snart tillbaka.
OK!

Hubertus kommer hem. Jag berättar. Han tror mig inte.
Vaddå? Du har aldrig varit i Tyskland förrut. Du har inte ens varit ur pyjamasen. Och nån som aldrig ringt hit föörr ringer hit och letar precis dig. Och ha med dig i en film!! För att du är svenskt!! Otoligt. Helt fuckin otroligt. Det går inte. Det tror jag inte på!

Klockan är 18.30 när det ringer för sista gången.
Den här gången svarar Hubertus. Tack och lov. För då kan han få styra upp det hela med vägbeskrivningar och tider och pass och personuppgifter och sociala avgifter och anställningsformer och hela skiten, på sitt eget språk. För jag orkar inte mer i dag. Hubertus och Gregor pratar i knappt en timme. Och allt gås igenom in i minsta detalj inför onsdag. Besinningslöst märkligt. Hubertus tycker jag ska ta jobbet. Dom är seriösa och jag har ändå inget bättre för mig på onsdag. Det är ingen Hollywoodlön men heller ingen Hollywoodrulle. Men helt ok ändå.. Det är en huvudroll, men bara min röst som ska användas. Men det är väldigt hemligt också. Det får inte läcka.
Är det porr?

Spelningarna i Essen går, dagarna går och tåget går. Till Köln på onsdag morgon. Där möts jag av ett jätte team. Folk från Köln, Münschen och Berlin. En engelsk regissör och en irländsk producent. Castingfolk, cateringfolk.. och hela skiten. Samt ett gäng statister eller extras eller vad det kallas + min svenska motspelerska, som också har den bärande huvudrollen. Och så jag då. Vi träffas under organiserade former på Köln/Bonn flyplatsen 11.00. Det är alltså där alltsammans ska gå av stapeln. Alla som varit på en flyplats vet vilket säkerhetsuppbåd och spring det kan bli. Så är det förstås även denna gång. Fast värre än vanligt.

Det tar hela dagen. Och en bit av natten. Jag håller på bli kvar i Köln. Dygnsbiljetten går ut och sista nattåget får jag egentligen inte åka på. Men konduktören bestämmer sig för att inte slänga av mig när han fått höra den vansinniga historien. Taxi sista biten. Hemma. 04.00. Men vad är det då jag gjort. Ja, ingen aning egentligen. Och inget får läcka. En skruvad reklamfilm för nånting som har med Köln/Bonn flyplatsen att göra. I manuset står att ett svenskt turistpar mellanlandar på Köln/Bonn under sin resa till Rom. Han filmar henne. Och så crash boom bang. Ett UFO som landar och panik som utbryter. Och miljoner tittare. Henne hade dom hittat i Berlin. Den äldre mannen i slutet är en känd tysk karaktärsstatist som ofta förekommer i filmer. Han var även oerhört snäll. Det är min röst ni hör. Men inte jag som filmar. Däremot fick jag sitta klistrad på fotografens rygg för att det skulle kännas som att jag filmar. Mer kan jag inte säga. Inte för att jag inte får längre. Utan för att jag fortfarande inte vet vad det är...? Och alla som gjort något liknande vet att efteråt tycker man inte det var värt det. Fast så här långt i efterhand blev det ju en rätt kul anekdot, som jag inte skulle villja vara utan. Hm. Så det kan bli..
/M

Nu går det spela igen

Yes! Nu kan jag använda tramporgeln igen. Atollen hjälpte mig i lördags att röja undan böschet, som på ett märkligt vis samlats framför och murat för klenoden. Men nu är det kirrat.
Det är nåt speciellt med dom svarta tangenterna. Vet att även Kapten Nemo i "En världsomsegling under havet" trivs med dom svarta tangenterna.
Tack till Atollen alltså. Men återigen även stort tack till Örjan Lidén som räddade livet på denna vackra pjäs för snart två år sen. Han blåste ju rent piporna åt mig den gången.
/M

Hellre en stöt

Varför kan dom inte låta en få hålla på? Här är en ganska enkelt konstruerad makapär. En brödrost modell Philips “Toastissimo”. Låter tjusigt italienfrasigt liksom. Inköpt under första skälvande åren av det här seklet. Inte alls lastgammal. Använd men inte ihjälkörd. Så lägger den bara av. Kassetten fastnar inte när man trycker ner den liksom. Och brödet går därmed inte rosta. Det blir ingen glöd. Som att strömbrytaren aldrig går på.
Jag ger mig den på att jag lätt skulle kunna greja skitfelet. Men problemet är att jag bara kommer halvvägs med skruvandet. Ena halvan får jag bort. Andra halvan är märkligt nitskruvad. Finns inga verktyg i huset som tar sig igenom. JA såg och sånt då, men då har det ju spårat ur.
Varför kan dom inte få låta en få hålla på. Grejen är ju att man inte ska kunna laga skiten. Släng och köp nytt liksom. Det vägrar jag. Istället plockar jag fram nån av dom pålitliga men livsfarliga 50-talsrostarna som jag har, med bakelitkontakter yes!. Hellre en rejäl stöt än att köpa ytterligare en ny som är tidsinställd att räcka i cirkus åtta år. Ska det få va så här?....!

Jag kommer få äta upp 'et

Det här fick jag äta upp. Eller kommer få äta upp ha ha.. Rent bokstavligt.
Var i skogen både igår och idag för att leta kantareller. Den enda svamp jag känner till. Igår kom jag hem med två vanskapta kantareller, av den gula modellen. Överväxta och utlevade. Men bättre än tomhänt i alla fall. Eller..?
I dag var Lotta med. Hon hittade EN trattis. Jsg vet inte ens hur en sån ser ut. Men letade så klart fler då. Efter en stund kläckte jag ur mig: - Det finns ingen svamp överhuvudtaget och har förmodligen aldrig funnits det heller.
Men vips så bara small det till och skogen exploderade av trattkantareller. Nu vet även jag hur såna ser ut, ha ha. Men jag hade aldrig grejat det själv. 4 kg!, turades vi om att bära hem i Lottas magiska sjal.
En sak är i alla fall säker. Jag kommer få äta upp det. En till sak är också säker. Det finns förmodligen inga fler svampar.
/M

Blålurad 3 (några kulor)

Har redan berättat i två tidigare inlägg om mitt täckodlade experiment. Här är den avslutande del tre av säsong 09, i "Blålurad-serien". Det blev några kulor. Vissa av dom ryms i handflatan. Lotta säger att det blir bra jord till nästa år. Så håll utkik efter säsong 10. Idag har vi handgrävt upp skiten och tagit upp det som ätas kan. På återseende..

Kommer snart efter

Jag har träffat dom båda, och fick precis höra nyheten.
Ett gammalt par i Uppsala. Som levt ihop i över 60 år. Oskiljaktiga. Vitala in i det sista. Efter en tids sjukdom skötte han henne i hemmet. Men förra veckan avled hon. På dödsbädden tog han farväl, med orden - Jag kommer snart efter. Tre dagar senare dör även han. Och nästa vecka är det begravning för dom båda.
OK det är sorgligt. Men visst är det ändå fint.

STHLM t o r med viktiga händelser

Precis hemma från en tur och retur STHLM, destination Mosebacke. Spelade på Cornelissälsskapets toppensöndagklubb. Esbjörn Hazelius, Jenny Almsenius, Jessica Blomqvist, Fredrik af Trampe, Dick Pålsson också... Trevligt och bra.
Övriga viktiga händelser i stan:
1. Den legendariske sångaren, pedagogen och skådespelaren Torsten Föllinger var på plats. Ett besök som fick hela salongen att darra till. Men för mig är han dock mest mannen som gjorde duett med Allan Edwall i "Familjepoträtt", 1985 hos Carl Anton i Vita Bergen. Har det på VHS och brukar titta då och då. Skakade därför skakig tass och lät honom veta detta.
- Gammal man gör så gott han kan, var svaret. Samt att jag nog inte var född då. Men det var jag visst det. fast det sa jag inte...

2. I tunnelbaneruset i morse såg jag en man som raskt plockade upp en tappad tröja för att rusa i kapp den stressade damen. Hon sken upp och tackade så klart. En ädel handling! Sånt får man inte se mycket av i dag. Men det finns tydligen hopp för planeten. Dra på trissor och döm om min förvåning, men karln-en-på miljonen är faktiskt på samma tåg som mig. Och i restaurangvagnen öser jag beröm över den generades ridderliga insats för mänskligheten..

Gröna skolan

Ytterligare en liten märklighet utspelar sig just nu, bakom min rygg. Den gröna skolan i Jättendal rivs, exakt nu. Petas ner med skopor liksom. Jag har suttit med ryggen emot, i bersån, ca en knapp kilometer ifrån, fågelvägen. Och hört ljuden. Utan att riktigt associera till just rivningen. Det har ju stötts och blötts så länge om denna byggnad. Att gamla skolan rivs är ingen nyhet. Men förmodligen går nya skolans öde samma väg, om en liten tid. Det är ju synd. Det ryker.
Hursomhelst. Jag sitter och läser George Orwell “Down and out in Paris and London”. Och under stora delar av min skoltid var just böcker inte min grej. I synnerhet under gymnasiet. Där förväntades vi läsa just Orwell. “Djurfarmen”, så klart. Tror inte jag tog mig igenom den. Men nu har åren gått och saker och ting ändrats. Skolan rivs och jag sitter samtidigt och läser George Orwell, helt på eget bevåg. Synd bara att man inte fattar nåt förrän allt är för sent. Men det ska ändå tilläggas att tiden i den gröna byggnaden mest är positivt förknippad. Och då var det ju Tintin, Spirou och Tom Sawyer som gällde. Och det älskade jag ju. Fortfarande. Kan tänka mig att fler än jag har minnen och hang-ups från skolan. Även från den Gröna.

Hur vet man att det är rätt eller fel bröllop? (med eller utan danskar på bröllopsfesten)

Jag var på min bäste väns bröllop i lördags. Anders “Bodinrocker” Bodin äktade sin ögonsten Jenny. Ett bröllop som stod för allt annat än stela fasader och kallprat. Som bröllop kan tendera att göra ibland. Skulle vara mitt tal då.. Ja, kanske inte kallprat där heller, men struntprat kanske. Fast det drog ju ner rejäla skrattsalvor, trots sina tio minuter i tilläggstid. Och brudparet var förtjusta efteråt. Men jag hade en så fin tråd. En dråplighet som serverades på plats, mitt framför ögonen på mig. Och som jag bara inte kunde behålla för mig själv.

Jag skulle fotografera gästerna, när de anlände till festlokalen på Askimsterrassen, efter vigseln. Dessutom skulle bilderna tas med och utan maskeradutstyrsel. Det blev en rejäl flaskhals förstås. Och alla skulle igenom det här momentet för att få sin välkomstdrink. Tidigt i kön fanns en dansk familj. Jag kände ju inte alls igen alla gästerna. Men den här familjen var det nånting bekant över. Så jag riggade förstås upp dom som alla övriga. Peruker, kvastar och lösnäsor... Men när jag frågade vem dom kände, Anders eller Jenny, blev det tyst... Vem av brudparet är er koppling hit, förtydligar jag? Då svarar junior i sällskapet, på tvättäkta danska. Chris!
Chris, frågar jag?
Jä jä!! Chris, svarar alla fyra danskarna i kör.
Tystnad igen. Det går en stund. Kön trycker på. Själv har jag ju ingen aning egentligen. Kanske finns det nån annan Chris här inne som kopplar...? Jag har bara känt Anders i 17 år och Jenny i snart fyra. Så vad vet jag...?

Till sist får nåt snille för sig att ta fram porträttet på brudparet, som står intill. Och då går det ju upp ett ljus för alla. Dom känner varken Jenny eller Anders. Danskarna hör alltså inte hit! Men jag känner ju ändå igen dom. Och nu trillar poletten ner. Jag har sett dom på hotellfrukosten samma morgon. Helt osannolikt! Hur kan jag äta frukost på ett hotell i Göteborg med en dansk familj som sedan hamnar på samma fest som mig. Bara för att det sen inte ska vara så? Danskar dessutom. Sånt finns ju inte på världskartan.. Det känns rätt men ändå helt fel. Men mest av allt känns det konstigt. Lurad liksom... Men svaret är enkelt. Danskarna ska till en annan fest, nånstans i närheten. Ännu mer osannolikt..

Hade jag inte med hjälp av enkla frågor börjat nysta i härvan hade dom kanske tagit sig ända till middagshöjd. Och det hade väl varit trevligt i o fs. Utsökt mat och dryck, by the way. Men poängen är ju förstås att det är så himla lätt att hamna på fel bröllop. Finns flera exempel på det. Alla har vi väl varit på nåt bröllop som varit fel. Brudparen inte minst. Det förra bröllopet jag var på hade ju en brud med samma förnamn som bruden på det här bröllopet. Men vad hjälpte det. Det höll ju inte ändå. Med det vill jag bara säga att Anders och Jenny är så rätt det går komma. Funkar inte det, så funkar inget. Men att danskarna ändå skulle in och vända för att illustrera hur lätt det är att det blir fel är ju märkligt...

Ja, ungefär så höll jag på med mitt tal. Och lite annat smått och gott passerade också förstås. Hur det gick för danskarna vet jag tyvärr inte. Inte heller om dom även var med på vigseln i Askims kyrk. Men det kan dom ju inte ha varit. Men det är i alla fall riktigt synd att jag inte hann knäppa dom. men det kanske blev tillräckligt knäppt ändå....

Level ?

Atollen och J.P, och säkert resten av halva jordens befolkning, är tydligen med om nån sorts artificiell odling på Facebook. Lotta var på level 10 och J.P på level 17 senaste rapporten jag fick. Dom odlar och skördar samma dag. Ris och körsbär och grejer har dom.
Själv tycker jag det räcker efter dagens icke artificiella skörd. 15 liter lingon och 6 liter blåbär. Undrar vilken level det är på...?
Skitsamma nu ska jag se del 2 av True Blood och imorn åker jag på semester.
Ses på Mosebacke 13 september 18.00.
Puss!/M

Halebob eller Bebop

Morsan säger bebop. Själv vet jag nästan inte alls. Men tack Lotta för att du håller ordning på det hela. Det är förstås Halebop vi far efter.
Men med bebop i lurarna och en otroligt rörig kompott av abonnemang och annat krafs som gäller och inte gäller... Ja, då frågar man ju sin fru. Och vips får man veta att det är från Swedbank man ska fylla på skiten.
Så, alla. Nu kan jag ringa och messa er igen.
/Miles