Ett UFO i Tyskland

Kan lika gärna ta den om tyskarna också.
I december 2007 åkte jag till Tyskland på en liten turné. Var stationerad hos min vän Hubertus Günther i Essen i nästan en vecka. Först spelade jag på en Skandinavien mässa i Essen över helgen. Därefter hade jag spelningar i Hamburg och Lüneburg. Tysklandsturnén 07 hamnar på övre halvan över dom bästa Lärka-grejerna faktiskt. Någonstans strax under mina skivsläpp. Men det var en dråplighet som heter duga som också var med om att forma denna tripp. Jag har tidigare berättat om danskarna i Göteborg men det här tar nästan priset.

Anlände till Essen på torsdag kväll och bodde som sagt hos Hubertus. På fredag fick jag en långfrukost hemma i lägenheten på egen hand. Första gången i Tyskland. Men ingen brådska ut. Skulle ju stanna ett tag. Tänkte repa lite och planera inför spelningarna. Men mest skulle jag ha det riktigt lugnt och skönt.

Vid 10.45 ringer telefonen. Eftersom jag är välbekant med den utspridda familjen Günther masar jag mig så klart iväg för att svara. Det kan ju vara Hubertus, som undrar hur jag reder mig, eller nån av familjens numera sverigeboende resterande medlemmar.? Eller kanske till och med min egen mamma.. ?

Hallå säger jag. Mårten i Günthers telefon.
I andra änden är det en tysk röst som rabblar något.
Sorry, I don´t speak deutsch so well. Do you speak english? säger jag
Rösten harklar sig för att på god engelska presentera sig och sitt ärende.
Det är Gregor från casting byrån Eick i Köln. Han har hört på omvägar att Günthers är tysk-svenskar och att fru Christina arbetat på en folkhögskola i Essen i att undervisa tyskar i svenska. (Det ska förstås tilläggas att tyskar är extremt sverigevänliga och intresserade av oss svenskar. Lite svenska kan dom nästan allihopa. (Vilket i sin tur kanske också förklarar hur en trubadur med svenska texter och egna villkor får en veckas engagemang i landet helt utan vidare... Nåja.)).
Gregor undrar förstås om Christina är anträffbar.
Jag förklarar att hon nu bor i Sverige men att jag kan hälsa henne, kontakta henne eller ge honom numret så han själv kan ringa upp.
Men nånstans i den vevan uppfattar han att jag också är svensk. Snart frågar han dessutom om min ålder. Och efter en stund kommer den obegripliga förklaringen till alltsammans.

Agenturen Eick är i akut behov av en svensk man i 30 årsåldern som kan vara med i en reklamfilm nu på onsdag! Dom har sökt med ljus och lykta och samtalet till Günthers var det sista desperata rycket. Nästa steg vore att hangripligen själva flyga upp och hämta ner en lämplig svensk helt enkelt. Dom vill ju inte ha nån tysk som pratar svenska med brytning den här gången.
Det går upp för oss båda att här har vi vår chans.
Maybe you´re the man!?, typ nånting..., säger Gregor
Sure, säger jag.
Och onsdagen är ju faktiskt ledig. Ska bara driva runt under spelningsluckorna. Men måste vara i Hamburg till torsdag kväll.
Bra! Gå ingenstans. Stanna i lägenheten. Gör ingenting! Vi ringer snart tillbaka.
Klick.

Jag fortsätter min lugna morgon.
Efter en kvart ringer det igen. Det är Gregor igen. Han säger att jag snart ska få ett samtal från Münschen för att göra ett röstprov. Sagt och gjort. Münschen ringer.
Hallå hallå. So you´re a musician.. Ja, ja Vielen dank.. Bla bla.. Klick.
Det går flera timmar. Jag blir ju kvar i lägenheten hela dagen. Får inte gå nånstans. Har fortfarande inte sett så mycket av landet. Hinner köra igenom alla mina låtar flera gånger. Och prova alla möjliga låtordningar. Samt komma ur pyjamasen och laga lunch. Hör inget mer. Förmodligen var Münschen inte nöjda med resultatet.
Klockan fem ringer det igen. Gregor meddelar att jag fått jobbet, om jag vill..?
Stanna. Gå ingenstans. Vi ringer snart tillbaka.
OK!

Hubertus kommer hem. Jag berättar. Han tror mig inte.
Vaddå? Du har aldrig varit i Tyskland förrut. Du har inte ens varit ur pyjamasen. Och nån som aldrig ringt hit föörr ringer hit och letar precis dig. Och ha med dig i en film!! För att du är svenskt!! Otoligt. Helt fuckin otroligt. Det går inte. Det tror jag inte på!

Klockan är 18.30 när det ringer för sista gången.
Den här gången svarar Hubertus. Tack och lov. För då kan han få styra upp det hela med vägbeskrivningar och tider och pass och personuppgifter och sociala avgifter och anställningsformer och hela skiten, på sitt eget språk. För jag orkar inte mer i dag. Hubertus och Gregor pratar i knappt en timme. Och allt gås igenom in i minsta detalj inför onsdag. Besinningslöst märkligt. Hubertus tycker jag ska ta jobbet. Dom är seriösa och jag har ändå inget bättre för mig på onsdag. Det är ingen Hollywoodlön men heller ingen Hollywoodrulle. Men helt ok ändå.. Det är en huvudroll, men bara min röst som ska användas. Men det är väldigt hemligt också. Det får inte läcka.
Är det porr?

Spelningarna i Essen går, dagarna går och tåget går. Till Köln på onsdag morgon. Där möts jag av ett jätte team. Folk från Köln, Münschen och Berlin. En engelsk regissör och en irländsk producent. Castingfolk, cateringfolk.. och hela skiten. Samt ett gäng statister eller extras eller vad det kallas + min svenska motspelerska, som också har den bärande huvudrollen. Och så jag då. Vi träffas under organiserade former på Köln/Bonn flyplatsen 11.00. Det är alltså där alltsammans ska gå av stapeln. Alla som varit på en flyplats vet vilket säkerhetsuppbåd och spring det kan bli. Så är det förstås även denna gång. Fast värre än vanligt.

Det tar hela dagen. Och en bit av natten. Jag håller på bli kvar i Köln. Dygnsbiljetten går ut och sista nattåget får jag egentligen inte åka på. Men konduktören bestämmer sig för att inte slänga av mig när han fått höra den vansinniga historien. Taxi sista biten. Hemma. 04.00. Men vad är det då jag gjort. Ja, ingen aning egentligen. Och inget får läcka. En skruvad reklamfilm för nånting som har med Köln/Bonn flyplatsen att göra. I manuset står att ett svenskt turistpar mellanlandar på Köln/Bonn under sin resa till Rom. Han filmar henne. Och så crash boom bang. Ett UFO som landar och panik som utbryter. Och miljoner tittare. Henne hade dom hittat i Berlin. Den äldre mannen i slutet är en känd tysk karaktärsstatist som ofta förekommer i filmer. Han var även oerhört snäll. Det är min röst ni hör. Men inte jag som filmar. Däremot fick jag sitta klistrad på fotografens rygg för att det skulle kännas som att jag filmar. Mer kan jag inte säga. Inte för att jag inte får längre. Utan för att jag fortfarande inte vet vad det är...? Och alla som gjort något liknande vet att efteråt tycker man inte det var värt det. Fast så här långt i efterhand blev det ju en rätt kul anekdot, som jag inte skulle villja vara utan. Hm. Så det kan bli..
/M