Vilken fantastiskt sympatisk musikdokumentär. Om metalbandet Anvil. Första gången i världshistorien som den oglamorösa sidan visas utan att samtidigt väga upp med den glamorösa sidan. Mer sånt. Lyckan är ju att fortsätta hålla på!! Anser jag. Överväger att inte bara kalla det den bästa musikdokumentär jag sett utan DEN ENDA!Känner igen varenda millimeter...
Minns även när Calle och jag traskade till André och lånade "Metal on metal" på bildskiva! Lånade en skiva med Tobruk också. Undrar vad som hände med Tobruk föresten, ha ha. Grymt.
/M
Men dokumentären var ju snudd på parodi, i klass med Spinal Tap. Var den ett skämt eller fullt allvar? Som när han ringer till producenter och säger "fuck man, shit, hiyadoin man, shit fuck man". Patetiskt!!! om det var på fullt allvar. Filmen var på gränsen. Var han fullt allvarlig? Eller störd?
SvaraRaderaJust därför var den ju så briljant. Inga ängsliga miner. Inget hycklande. Noll cred-jakt. Bara lusten att göra sin grej. Om att ha rätt inställning. Och tillåtas våga tro. Enda minuset var väl när det skulle antydas ett Spinal Tap fast på riktigt, som när dom besökte Stone henge.
SvaraRaderaHåller med Lärka om att det var en fantastisk dokumentär. Och visst, stonehengebiten var på gränsen. Men va f... det var ju inte det som var grejen. Jag såg en film om att vilja men inte få möjlighetn. Och att ändå inte ge upp. Dessa gentlemen har min fulla sympati. Minns för övrigt att Metal on metal fanns med i Ginzakatalogen när det begav sig i början på 80-talet. Lyssnade dock aldrig på dom, kanske borde börja nu...
SvaraRaderaJens (som inte kommer ihåg inloggningskoden)