Om att förlora pengar

I dag skulle jag på affärn igen. Notan och femhundringen låg i en liten rul. Jag märkte inte femhundringen och ej heller att den stack iväg på egen hand inne på affärn. Väl framme i kassan drog jag kortet i vanlig ordning och reda, löning på fredag. När jag kom hem undrade mor om femhundringen räckte. Det var hon som placerat den.

Mayaindianerna hade rätt... Jordens undergång... 500 KR! Borta!! Livet kan vara värre, eller inte alls så klart. 500 kr vad är det i dessa tider. Men jag ringde ändå till snälla Starks för att kolla. Och dra på trissor; nån vänlig Karl Bertil Jonsson hade hittat en femhundring i en kundvagn och lämnat in den i kassan. Jag får ut den mot uppvisande av denna beskrivning. Kan det vara möjligt..!?

Det får mig dock att tänka på en filosofi jag har. Om man tappar pengar utan att veta om det gör det inget... Det är först när man får reda på att man tappat pengarna som det känns. Men nu är vi ju plus minus noll på kontot igen, förutom det som drogs på kortet då.. Men de pengarna har man ju heller varken sett eller känt på... God jul till upphittaren vill jag ändå säga! Kram också.
/M

Disneyworld

Jag har aldrig sett de där detaljerna som mer rasistiska och stereotypa än något annat. Men så är jag heller ingen svart docka med OK stämpel i arslet, eller någon leksaksjude med grön lodenrock raskt marscherande rätt in i en julsäck. Jag är kanske en av de där uppskruvade musikanterna som kommer finnas kvar för evigt i tomteverkstan på julafton? Även om jag oftare tittar på Karl Bertil Jonsson. Men skulle man ta bort stereotyperna i Karl Bertil Jonsson blir det ju inget kvar... Stereotyper är ju rätt kul, tycker jag. Men nedsättande blir det ju inte förrän det bekräftas. Däremot är ramarna för hyckleri och dubbelmoral inte lika enkla att redigera bort. Jag undrar hur länge det tar innan mat-Tina inte törs kalla någon bonde längre... Men tycker nog mest av allt just nu att man kan börja med att plocka bort alla vapen från amerikanerna, och från resten av världen med..
/M

Mat

I brist på bilder på "gråskinkan" som precis lagts i saltlake (ska ligga där i två veckor), kommer här en bild på min jultallrik från 1970-talet. Tyckte det kunde vara på sin plats eftersom folk brukar lägga ut det dom äter på nätet.
/M

Succé

"...From the early days, the agenda was not to become rich and famous. At the art school I went to ultimate success was to become middle-aged and obscure... Getting gigs at any price, being popular or understood, was not our agenda, to this day. Being marginal and unappreciated was seen as a positive thing..."
Tyckte det kunde vara på sin plats att direktcitera Eddie Prévost, från engelska 60-talsbandet AMM, om sin syn på saken. Saxat på eget bevåg ur boken Syd Barret & Pink Floyd av Julian Palacious (Plexus London 2010).