"A Secret Boy From A Silent Valley"

Och här är självaste "Secret boy"-videon. Att dessa två Opossum-pärlor
legat i en låda är pinsamt. Men nu är dom i alla fall uppe. Och det
känns underbart. Håller än tycker jag..

/ M

In my swedish garden

Coola killar men länge sen. Hade nästan glömt bort denna lilla pärla...

"In my swedish garden". Passande låttitel för övrigt. Har ju varit där i dag...

Blålurad

Dom som följer min blogg kanske kommer ihåg att jag med stolthet, för några veckor sen, skrev om mitt handgrävda potatisland, ekologiskt och präktigt värre.
Men dagen efter läste jag i tidningen att det är helt förkastligt att göra på det viset. Enligt engelsmännen är det “Non digging garden”, som gäller. Enligt svenska kulturvårdare och landskapsingenjörer också. I alla fall söderöver. Grävningen ska överlåtas åt masken. Man ska inte jobba i onödan med jorden. Rubriken till artikeln löd dessutom: “Latmasken låter masken göra jobbet”. Det är täckodling som gäller. OK. Jag hade i alla fall rätt på en punkt. Skrota jordfräsen.
Sparade tidningen. Har ju mer än ett land. Sagt och gjort. I dag anammades “non digging garden” även här.
Men jag känner mig blålurad. I alla fall arbetskraftsmässigt:

1. Först tidningspapper. I en blåst på 80 sekundmeter spelar det ingen roll om man bor på Österlen, eller i Jättendal.
2. Halmen. Det gäller att skynda sig så inte också den följer med.
3. På med pärerna. Är dom riktigt stora, kan alltsammans hinna ligga kvar tills nästa lass halm tar upp kampen mot den tilltagande vinden.
4. Det gäller att ha halmladan två centimeter från pär-landet. Skottkärran gick, i runda tal, tio resor i dag. En par hundra meter enkel. Kuperad terräng.
5. Krattning av gårdstomt. Grundligt. Slaskar ju rejält när man studsar tio kärror halm.
6. Sorkpest. Lika bra att räkna med det också. Kommer väl ikväll...?
7. Skörden. Möjligen blir den lyckad. Återstår att se.

Slutsats: Det här var ett experiment. Vill att alla ska ha det klart för sig. Tycker det är kul att prova nya saker. Men tänker inte göra om det.
Spelar ingen roll att samtliga mina förfäder med lantbrukargener fick sig ett gott skratt i himmelen. Det bjuder jag dom gärna på. Att grannarna också fick en skymt av äventyret var lite sämre, men dom kan kanske också behöva god matinéunderhållning...
Nu ska jag sätta resterande delen av pärorna enligt "used to-metoden". Latmasken ska handgräva igen. Men först måste jag vila.
På återseende/Lärkan

Mr Cleese’s knän

Hörde en rätt festlig story i dag. Träffade en dam i Söderala, Maya. Hon berättade om när hon studerade i London på 80-talet.
Varje morgon gick hon till skolan, genom en park. Hon brukade ofta möta en man med tre hundar. Bulldogar, tror jag.. En morgon bestämde hon sig för att ta med kameran. Och det var just den morgonen som mannen med hundarna satt på en bänk i parken. Lyckträff, tyckte Maya. Hon älskar hundar. Och gick helt enkelt fram och frågade om det var ok att ta bilder. Naturligtvis gick det bra. Men mannen blev ändå märkbart förvånad, när det visade sig att jyckarna var intressantast. Maya satte så klart ändå igång sessionen. Mannen satt tålmodigt kvar på bänken. Maya gick på huk och plåtade hundarna, glad i hågen. Hon kom lite sent till skolan men drog så klart förklaringen.
- You´ve just met Mr Cleese, sa alla i kör.
Alla utom Maya visste ju att John Cleese gick sin runda i området varje morgon. När bilderna framkallats (bilder tog ju lite längre tid på sig på den tiden) syntes faktiskt två karakteristiska knän, överst på en av bilderna. Knän som inte kunde tillhöra någon annan än John Cleese.
John Cleese sitter alltså där på bänken medan Maya från Söderala går på huk nedanför och fotograferar hans tre jyckar. Av huvudattraktionen himself lämnas endast ett par knän till eftervärlden. Hon vet inte att det är han och han är lätt obekväm för att hon inte vet att det är han. Eller kanske förvånad för att hon inte bryr sig... Lite Cleese-sketchigt alltså, fast i verkligheten. Och i omvänd ordning.
Nu ska det tilläggas att Maya mycket väl känner till John Cleese, då som nu. Men hon är även analfabet på utseenden.
Jag är också analfabet på utsenden. Men inne i en Monty Python/Fawlty Towers-period. Så för mig var dagens anekdot lite extra kul.
/M

Åldringshållning

Såg Uppdrag granskning på svt, om åldringshållningen i Sverige. Det är ju bara hoppas att man får tvärdö på fläcken istället, med gitarren i hand. Ska man sen återfödas till ett djur så gäller det nog också att se upp. Ett fint får kanske, så länge man slipper förblöda ihjäl vid slakten... Det bästa vore nog helig ko i Indien. Fast vilken uppståndelse... En kråkfågel i norden får det nog bli. Dom är ju både smarta och kreativa. Om nu det är nån hjälp. Men det är väl inte så kul heller på gammeldagarna. Fast då styrs ens öde förmodligen inte enbart av pengarna.. Dom medietränade politikerna mummlade ju faktiskt fram, i programmet, att pengar är den enda orsaken till pinsamheterna.
/M

På en handvändning

Så där ja. Då har jag handvändt ett pär-land (läs potatisland). Började med sånt ifjol, starkt inspirerad av Sune Herbertsson i Gammelsträng; min vän, kollega, mentor och fotoläromästare etc. Jordfräs är ju förkastligt eftersom det dödar mask, släpper ut avgaser och kostar pengar. Har man grep och stövlar så får man dessutom muskler och kondition, om man inte redan har sånt. Sagt och gjort.
En anekdot från förra året är något festligare nu än då: Vi hade precis satt pärerna (läs potatisen) när två snälla och hjälpsamma grannar kom förbi. Ingen av oss var hemma. Dom skulle med god avsikt göra en hjälpinsats. Och jordfräsade upp båda landen åt oss. Med nysatta pärer (läs poatis), mask och rubbet. Naturligtvis kom dom undan bannor. Det var ju i all välmening. Men så kan det alltså också gå. På en handvändning.
/M

Lärka

Sånglärka










Rödstjärtad ökenlärka

Det är hög tid för dom nu, Lärkorna.
De flesta lärkor är bruna eller beigefärgade, ofta med ljust bröst och buk och de flesta ger ett ljusbrokigt intryck. De har trubbiga vingar, lång rak bakklo och svart öga. Många av arterna har en ryttlande sångflykt och många är karakteristiska sångare med god förmåga att härma.
Källa: Wikipedia.

Nässlor eller kattpäls

Lagade nässelsoppa i dag. Det är högsäsong för det nu. Men sånt man bara gör ett par gånger per år måste man ju ha recept till. Och samtliga 40 recept jag hittade var rejält olika. Vissa skulle hälla bort förvällningsvattnet medan dom flesta skulle ha det kvar. Jag hällde bort vattnet.
Men det som inte står i något av recepten, men som jag alltid tänker på (ja, dom tre gånger jag nu lagat denna utsökta soppa), är att det luktar kattpäls när nässlorna förvälls. Detta sänker ju garanterat upplevelsen i övrigt. Men jag kan ändå rekommendera rätten. Dessutom är den väldigt nyttig. Nässlorna är som bäst nu. Men tänk inte på det där om kattpälsen...
/M

På riktigt

Skönt att jobba med jorden. Då känns det att det är på riktigt. Här finns mer info och bilder från igår när jag och Lotta byggde vidare på vårt eget land.
/M