True Blood, del 1

För tidigt att uttala sig än. Men tror jag gillade första avsnittet, så här långt. Såg del 1 av “True Blood” igår. Den hypade amerikanska vampyrserien som tillsammans med andra faktorer dragit pålen ur hjärtat på den svåraste genren av kanske alla. Och därmed varit med om att skapa förra årets massvampyrhysteri.
Själv är jag ju torsk på vampyrer. Det vet alla som känner mig. Men det bottnar egentligen i en enda film. “Greve Dracula“, med Jack Palance i huvudrollen. Med sina vampyrkvinnor höll Palance på skrämma livet ur mig när jag som nioåring fick se filmen med mamma på TV en lördagkväll i början av 80-talet. Det filmiskt mesta avgörande som hänt i hela mitt liv är jag beredd att påstå. Men det som skrämmde och fascinerade mig mest, var då som nu; det subtila. Att vampyren i stort sett ser ut som en människa. Inget monster-monster liksom. Det skulle ju kunna vara vem som helst med karisma och stadig blick. Samt att den kan föröka sig. Och så sagokänslan och elegansen förstås. Så långt från sunkiga barer man kan komma egentligen..
Så True Blood har ju bara en enda gemensam nämnare med den film jag fick blodad tand av (hoppsan lustigt). Nämligen att den går på ettan i svt. Ska i alla fall fortsätta. Kul med en bra serie som går att följa. Dessutom är det intressant att man för en gångs skull måste ställa sig på vampyrernas sida, redan från ruta ett. Även om jag alltid stått där.. Alternativet har ju varit på en präktig vampyrjägares sida. I True Blood är det dessvärre några lobotomerade yankees som agerar motståndare...
/M