Alla är på samma våglängd hela tiden

I natt drömde jag en märklig sekvens igen.
Jag stod med samtliga mina solglasögon i handen, utanför ett ställe som jag skulle in på. Det var en lång kö. Innan jag lyckades få ordning på bunten med solglasögon kom en klasskamrat från högstadiet cyklandes. Hon undrade så klart varför jag hade så många solglasögon, mitt i natten, i kön till detta hak.
-Är det bra med dig, undrade hon med en granskade ton och blicken fäst på solglasögonbunten som jag ännu inte lyckats få ner i fickan.
-Javisst, försäkrade jag.
Eftersom vårt enda gemensamma låg flera decennier bakåt i livet flyttade jag genast fokuset dit istället. Till högstadiet.
- Hon jag umgicks mest med mådde inte bra under högstadiet, svarade hon.
- Nehe så kan det vara, menade jag. Man är ju på så olika våglängd i olika perioder av livet.
- Nej, svarade hon. Så är det inte alls, man är alltid på samma våglängd. Alla är alltid på samma våglängd hela tiden! Och med det cyklade hon raskt vidare.
- Jasså hurdå, undrade jag. Men då var hon förstås redan borta.
Vips var jag inne vid entrén. Jag hade inga kontanter på mig och de tog inte kort. Både hon i entrén och jag tyckte det var onödigt att jag gick till en bankomat och fick köa igen. Hon kom med en deal.
- Om jag släpper in dig gratis kanske du kan kompensera genom att vara med i vår styrelse.
Jag tänkte på det Susanna sagt om att alla var på samma våglängd hela tiden. Jag tror faktiskt att jag nappade på styrelseerbjudandet. Men förmodligen mest för att slippa köa.. Sedan vaknade jag så klart..

Jagad av puertoricaner

I natt drömde jag en annan knepig grej. Hade hamnat i en stad. Vet inte vilken. Men en som jag bott i. Letade natthärbärge och gick till ett ställe där jag bott tidigare. Det var som en blandning av att komma upp till mitt Raskolnikovrum i Sundsvall och någon kontinental känsla man kan få i Göteborg. Det luktade säreget och osunt i det rangliga trapphuset. Jag kom upp till en reception där det kryllade av folk. Mest suspekta herrar. Flera av dem i par. Jag fick en känsla av att stället hade blivit något helt annat än på min tid. Scenen skulle kunna hämtats ur vilken Fassbinderfilm som helst. Tre-fyra mycket ondsinta gubbar gjorde hotfulla utfall mot folket därinne, däribland mig. Gubbarna var puertoricaner, enligt receptionisten eller portieren eller vad han nu var. Jag bestämde mig för att skynda mig därifrån. Av någon anledning kändes det som att jag ville komma därifrån en bra bit före puertoricanerna. Och mycket riktigt. Jag hann nästan inte ens ner i trappen förrän de, ramlandes över varandra, satte iväg efter mig. Jag fick en känsla av att de hade för avsikt att utplåna samtliga som befunnit sig inne på detta märkliga hostel. Jag sprang för mitt liv. Jag hann precis känna hur det känns att fly undan ren ondska innan jag vaknade.
/M

Den anspråkslösa drömmen om en Plymouth Flyer

Ska börja publicera drömmar här på blåggen. Såväl sovande som vakna sådana. Börjar med en från den senaste veckans febernätter.

Av okänd anledning hade jag fått låna Tony Viscontis bil. I Hudiksvall (vad han gjorde där har jag ingen aning om ej heller varför han lånade ut bilen till mig). Lars-Åke Winberg (vad jag saknar den mannen) halvlåg i baksätet och jag körde. En sportvagn av GT-modell, högerstyrd, mossgrön och extremt patinerad. De spruckna lädersätena kändes som en gammal engelsk insutten soffa. Det var rosthål och läckte vatten och olja omvartannat. Men jag och Lars-Åke var helt sålda. Det luktade bil och solsken. Vi var lyckliga.

-Men vad är det för bil egentligen, undrade båda! 

Vi kunde inte hitta en enda bokstav eller ledtråd. Allt sånt hade ramlat av. 

-Maserati eller nåt annat italienritat, gissade jag.

-Nej, inte Maserati, inte i det här skicket, tyckte Lars-Åke.

-Jag tror hellre på nåt amerikanskt, för den engelska marknaden, fortsatte han.

Vi for vidare. Ingen busåkning. Snällt och försiktigt. Lånebil. Glada Hudik upp och Glada Hudik ner.

Till sist blev vi stående på parkeringen utanför Systembolaget, där det låg förr. Vad vi nu skulle där att göra? Förmodligen vända vrålåket.

Motorn kokade. Oljan rann ut på marken genom en sprucken slang. Vi sprang runt i trapphuset i huset närmast. Lägenheter och företag. Ingen öppnade. På Råsjö fick vi till sist hämta vatten i petflaskor. En dunk mineralolja tror jag också de hade.. 

Vi hittade instruktionsboken. 

Det var en Plymouth Flyer!!!

-Aldrig hört talas om. En sån bil finns ju inte.. 

Och vad skulle Tony Visconti säga? Jag tror han blev arg. Men jag vaknade... 

/M