Av okänd anledning hade jag fått låna Tony Viscontis bil. I Hudiksvall (vad han gjorde där har jag ingen aning om ej heller varför han lånade ut bilen till mig). Lars-Åke Winberg (vad jag saknar den mannen) halvlåg i baksätet och jag körde. En sportvagn av GT-modell, högerstyrd, mossgrön och extremt patinerad. De spruckna lädersätena kändes som en gammal engelsk insutten soffa. Det var rosthål och läckte vatten och olja omvartannat. Men jag och Lars-Åke var helt sålda. Det luktade bil och solsken. Vi var lyckliga.
-Men vad är det för bil egentligen, undrade båda!
Vi kunde inte hitta en enda bokstav eller ledtråd. Allt sånt hade ramlat av.
-Maserati eller nåt annat italienritat, gissade jag.
-Nej, inte Maserati, inte i det här skicket, tyckte Lars-Åke.
-Jag tror hellre på nåt amerikanskt, för den engelska marknaden, fortsatte han.
Vi for vidare. Ingen busåkning. Snällt och försiktigt. Lånebil. Glada Hudik upp och Glada Hudik ner.
Till sist blev vi stående på parkeringen utanför Systembolaget, där det låg förr. Vad vi nu skulle där att göra? Förmodligen vända vrålåket.
Motorn kokade. Oljan rann ut på marken genom en sprucken slang. Vi sprang runt i trapphuset i huset närmast. Lägenheter och företag. Ingen öppnade. På Råsjö fick vi till sist hämta vatten i petflaskor. En dunk mineralolja tror jag också de hade..
Vi hittade instruktionsboken.
Det var en Plymouth Flyer!!!
-Aldrig hört talas om. En sån bil finns ju inte..
Och vad skulle Tony Visconti säga? Jag tror han blev arg. Men jag vaknade...
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar