Alla är på samma våglängd hela tiden

I natt drömde jag en märklig sekvens igen.
Jag stod med samtliga mina solglasögon i handen, utanför ett ställe som jag skulle in på. Det var en lång kö. Innan jag lyckades få ordning på bunten med solglasögon kom en klasskamrat från högstadiet cyklandes. Hon undrade så klart varför jag hade så många solglasögon, mitt i natten, i kön till detta hak.
-Är det bra med dig, undrade hon med en granskade ton och blicken fäst på solglasögonbunten som jag ännu inte lyckats få ner i fickan.
-Javisst, försäkrade jag.
Eftersom vårt enda gemensamma låg flera decennier bakåt i livet flyttade jag genast fokuset dit istället. Till högstadiet.
- Hon jag umgicks mest med mådde inte bra under högstadiet, svarade hon.
- Nehe så kan det vara, menade jag. Man är ju på så olika våglängd i olika perioder av livet.
- Nej, svarade hon. Så är det inte alls, man är alltid på samma våglängd. Alla är alltid på samma våglängd hela tiden! Och med det cyklade hon raskt vidare.
- Jasså hurdå, undrade jag. Men då var hon förstås redan borta.
Vips var jag inne vid entrén. Jag hade inga kontanter på mig och de tog inte kort. Både hon i entrén och jag tyckte det var onödigt att jag gick till en bankomat och fick köa igen. Hon kom med en deal.
- Om jag släpper in dig gratis kanske du kan kompensera genom att vara med i vår styrelse.
Jag tänkte på det Susanna sagt om att alla var på samma våglängd hela tiden. Jag tror faktiskt att jag nappade på styrelseerbjudandet. Men förmodligen mest för att slippa köa.. Sedan vaknade jag så klart..